Bankiren bygade sig. Det var ett sätt att ej behöfva svara. — Ni har sålt till baronessan de Remeney, min hustru, ett hotel vid rue de Ponthieu? — Ja, jag kommer ihåg det, min herre. — Har detta hotel blifvit betaldt? — Till största delen, min herre. Fru baronessan har att betala omkring hundratusen francs, för att hotellet skall tillhöra henne helt och hållet. Magyaren afbröt sin berättelse. — Då betjenten, som jag hade vändt mig till, fortfor han, — på ett så obestämdt sätt besvarade mina frågor, — hade jag tyckt mig märka att en gardin rörde sig vid ett fönster i törsta våninen. — — . Och bakom denna gardin hade jag anat Wandas närvaro. Huru hade hon kunnat betala detta hotel? Värdet af hennes juveler hade ej varit tillräckligt dertill. Denne man hade sålt det till henne. Han sade sig vara betald. Denne man var hennes älskare. Denna slutledning gjorde jag blixtsnabbt. Jag kände lust att gråta, att strypa bankiren, jag qväfdes. Efter ett ögonblicks tystnad fortfor jag, i det jag försökte småle: — Min belägenhet är rätt egen, min herre; jag kommer från Ungern, och jag vet ej hvar jag skall träffa min hustru. Hon är stadd på resa, säger man. Skulle ni inte, emedan ni står i aflärsförhållanden till baronessan, kunna säga mig till hvilken del af Frankrike hon begifvit sig. — Jag tror, svarade bankiren, att fru