ha tre motioner blifvit väckta i syfte att afhjelpa dessa missförhållanden, nemligen af hrr Nils Nilsson, Otterström och Rundbäck. Den förstnämnde har föreslagit att minst den hälft af personliga skyddsafgiften, hvilken hittills ej direkte utgått till församlingarnes skolväsende, i likhet med den andra hälften af samma skyddsafgitt anslås till allmän fördelning mellan församlingarne, i mån af hvarderas folkmängd, i och för folkskoleväsendets utveckling och förbättring eller dess upprätthållande, utan andra vilkor än att dessa medel för det afsedda ändamålet användas och redovisas; och att dessutom ett statsanslag beviljas för samma ändamål till fördelning efter behof mellan sådana församlingar, hvilka styrka sin medellöshet och oförmåga att med det ordinarie statsbidraget och egna medel kunna nöjaktigt ordna sitt skolväsende och detsamma underhålla. Herr Otterström har deremot yrkat, att staten må indraga det anslag af halfva personliga skyddsafgiften, som nu utgår till församlingarnes folkskolor och beräknas till 640,060 rdr, samt, med bibehållande af de förut på ordinarie stat uppförda anslagen till seminarierna, stipendier, inspektioner, småskolorna o. s. v., höja anslagen till förbättring af folkskolelärarnes löner, hittills utgörande 150,000 rdr, med ett den indragna skyddsafgiften motsvarande belopp, äfvensom att hvarje skoldistrikt för hvarje sin egentliga folkskola må erhålla såsom bidrag till skollärarens aflöning hälften af skollärarens lön af kommunen, från 400 till 500 rdr räknadt, utom kofoder, husrum, vedbrand och planteringsland; att det afdrag, som nu utgår af anslaget såsom församlingarnes bidrag till folkskolelärarnes pensionering, må äfven hädanefter af anslaget utgå för samma ändamål; och att folkskolestadgan den 18 Juni 1842 må underkastas en omarbetning, så att ändamålet med statens uppoffring för folkskolan må bättre tillgodoses, och reda, enkelhet och klarhet i alla folkskolans förhållanden till staten vinnas. I hr Rundbäcks motion föreslås att riksdagen ville besluta, att, jemte det hela personliga skyddsafgiften till staten inginge, hvarje vid fast eller ambulatorisk folkskola anställd examinerad lärare måtte erhålla den ordinarie lönen af staten, på samma gång folkskolorna ordnas efter folkmängden. Hvad har statsutskottet med anledning af alla dessa förslag hemställt? Jo, att alla yrkandena måtte lemnas utan afseende. Endast rörande sista punkten af hr Otterströms framställning har utskottet uttalat den meningen att riksdagen bör hos regeringen anhålla, det hon täcktes, med ändring af 1 8 i nu gällande folkskolestadga, låta i samma stadga inflyta sådana bestämmelser, hvarigenom hvarje församling tillförbindes att underhålla ett med hänsyn till så väl folkmängd som areal bestämdt antal, med examinerade lärare försedda folkskolor. Under öfverläggningen om detta ärende i andra kammaren försvarade hrr Otterström och Rundbäck sina i motionerna framställda åsigter, hvarjemte, förutom bemälte statsråd, yttrade sig: hrr Jöns Olsson, Rosenberg, Magnus Svensson, Siljeström, Meijerberg, Björck och Åke Anderssen. Man var i allmänhet icke nöjd med utskottets utlåtande och kom öfverens om att återremittera detsamma. Konstitutionsutskottet har den 11 dennes justerat sitt memorial ÅA 1, angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda protokoll, det. s. k. dåcharge-betänkandet, för hvilket vi nu meddela utförligare redogörelse. Efter det utskottet omförmält, att anledning dervid icke förekommit att mot någon ledamot af statsrådet tillämpa 106 regeringsformen, yttrar utskottet sig hafva funnit rådgifvareåtgärderna rörande här nedan nämnda ärenden vara af beskaffenhet att böra hos rikdagen anmälas: 1. Genom serskilda nådiga beslut har K. M:t ansett sig böra dels från löneafdrag befria till embetsmannaklassen hörande riksdagsmän, dels beviljat nedsättning isådana löneafdrag för i Stockholm bosatte embetsmän, dels ock lemnat en embetsman ersättning för en del af det löneafdrag, han till följd af sin riksdagsmannabefattning måste vidkännas; och hafva statsrådets samtliga ledamöter öfvervarit dylika ärendens behandling inför K. M:t. Utskottet yttrar härvid, att förenämnda regeringsbeslut visserligen stödja sig på den häfdvunna praxis, att embets-och tjenstemän vid tillfälliga allmänna uppdrag uppbära sina löner oafkortade, men anmärker, dels att denna praxis på ingen lag eller uttrycklig föreskrift stödjer sig, dels att billighetsskälen i detta hänseende icke kunna ega giltighet i fråga om embetsmäns hinder af riksdagsmannabefattning. Ty i fråga om första kammarens ledamöter, så stode den i 12 8 RB. O. medgifna rättighet tillafsägelse tydligen i närmaste samband med skyldigheten att utan arvode tullgöra riksdagsmannauppdraget och hänvisar dertill såsom en laglig utväg att befria sig från uppdraget; och hvad beträffade andra kammaren, så bestämde 23 R. O. ersättningen till dess ledamöter lika för alla, utan afseende derpå om den enes ekenomiska uppoffringar blifva större än den andres; hvarför och då den enskilde riksdagsmannen icke hårutöfver af allmänna medel bekommer någon ersättning för den förlust honom kan drabba genom en längre tids hinder i vården af enskilda angelägenheter, utskottet icke anser något skäl vara för handen, att embetsmannen skall åtnjuta någon lindring i de uppoffringar för tjenstens uppehållande under riksdagstiden, som honom enligt lag åligger. 2. Genom nådigt beslut i kommandoväg hade K. M:t d. 11 Juli förlidet år, jemte det tvenne officerare blitvit beordrade att, för öfvervarande af ett öfningsläger i trakten af Petersburg, dit afresa, förklarat sig vilja framdeles bestämma deras reseöch traktamentsersättning, hvilket ärende älven blifvit, på föredragning af chefen för landtförsvarsdepartementet, i statsrådet d. 3 derpå följande September afgjordt. — Utskottet gör härrid den anmärkning, att i kommandoväg ej borde behandlas andra ärenden än sådana, som afse rena verkställighetsätgärder, och, ingalunda med ett kommandomål möjligen sammanhängande frågor AAA E——