Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1868, sida 1

samheten skall företrädesvis göra sig gällande, varande det också från denna kammare, som de flesta motioner utgått, hvilka afse det praktiska utförandet af denna dygd. Det är då också gifvet, att motionärerne skola vilja försvara sina väckta förslag. Det kunde väl ej falla någon på allvar in att göra reduktioner i första hufvudtiteln, hvars anslagsbelopp måste betraktas såsom en mellan nationen och konungahuset träffad öfverenskommelse, hvilken ej kan rubbas af den ena parten, utan den andras medgitvande. Också uppgöres den s. k. civillistan i andra länder för regentens lifstid, och kan endast vid en ny regents tillträde till regeringen förändras. Denna del af statsbudgeten borde alltså kunna vara ganska lätt afgjord, och skulle sannolikt äfven hafva bibehållits i en viss helgd, derest icke så ofta förslag blifvit väckta till en eller annan förhöjning, hvarigenom representationen fått) en vana att pröfva dessa titlar. Nu hade af hr Jöns Pährsson väckts förslag om indragning på denna hufvudtitel af 417,000 rdr; af hr Jonas Jonasson om en nedsättning med 25 Z; af hr Liss Olof Larsson om enahanda nedsättning; af hr P. Östman om nedsättning i anslaget till slottsstaterna till 25 xÅ under deras nuvarande belopp samt af hr C. A. Larsson om indragning af de för kongliga slottens reparation och underhåll anslagne 123,000 rdr, eller någon del deraf. Statsutskottet hade naturligtvis afstyrkt bifall till alla dessa sparsamhets-funderingar, men naturligt var ock, att motionärerne skulle förfäkta sina meningar, dervid landets nöd var det stående themat, som varierades på olika sätt. — Hr Jöns Fåhrsson-hade väckt motionen, emedan han ville börja med sparsamhetens tillämpning i spetsen, för att sluta längst ned. , Är diskussionen slutad? frågar talmannen, och hans klubba skulle just falla — talmannen hvilar ej länge på klubbslaget — då hr Blanche uppträdde, för att förena sin röst med den sparsamme dannemannens, på det denne ej skulle stå alldeles ensam. Han ville göra det som en varning åt dem, som trodde sig kunna ösa huru djupt som helst ur folkets fickor. Det händer, erinrade tal:n, att när man går så på djupet, stöter man på källsprång af underjordisk natur, på hvilka man kan bränna fingrarne. — Nu begärdes på en gång ordet från flera håll. — Hr C. A. Larsson erinrade derom, att han vid det sista regentombytet yrkat på nedsättning i den kongliga hofhållningssumman, men då förklarades det, att det gick icke an. När skulle det då gå an? Finansministern frih. Ugglas visade, med en viss högtidlig värdighet, att det verkligen nu icke gick an att göra inskränkningar i belopp, som man blott för ett par år sedan pröfvat vara behöfliga och nödvändiga; hvilket föranledde hr Olof Larsson (Liss) att nämna något om den nheliga fasa, som tycktes gripa folk, när det gällde detta ämne, men hvaraf den unge, modige dalkarlen ej var besvärad. : — Med öfverraskning förnam man hr W. Nilsson (rektorn) tala i samma anda, yrkande återremiss å statsutskottets betänkande. — Hr Key ansåg det här gälla samma sak, som då en finne, tillfrågad om man i Finland skulle, i händelse af ett krig, uppträda mot Sverge, svarade: , Vi skola gråta och slåss. Så måste vi nu också gråta och betala. Ansåg i öfrigt konungen hafva samma rätt som hvarje embetsman att blifva bibehållen vid det honom en gång tillförsäkrade lönebelopp. Talaren befann sig tydligen i en besvärad ställning, nödsakad, som han var, att balancera mellan landtmannapartiets sparsamhetsifver å ena sidan och möjliga framtidsapparancers sauverande å den andra sidan. — Hr L. J. Hierta vidrörde tacksamhetsförbindelsen för en representationsförändring, hvarigenom det blifvit den närvarande kammaren möjligt att diskutera detta ämne. — Hrr Otlerström, Björck, Svensn, Ostman, m. fl. uttalade sina meningar, och slutligen uppträdde grefve A. Posse, som här tog, såsom man säger, bladet från munnen. Det vore, menade den ädle grefven, nu icke längre mod, utan feghet, att angripa civillistan. IIVilken vore väl den man, som numera kunde ösa ur folkets fickor utan dess eget medgifvande? Talet om brännande af fingrarne vore en opassande hotelse. Ej mera lämpligt vore det att göra det ifrågavarande anslaget beroende af konungens politiska tänkesätt, o. s. v. — Tal:n yttrade sig med värme och med en skärpa, som bar pregeln af trotsighet. Man tyckte sig märka att grefve Posse icke vore villig alt bära de fjettrar, som hans ställning inom landtmannapartiet innebär. — Frih:e Gripenstedt yttrade sig naturligtvis emot de föreslagna indragningarne, hvilka lätt kunde erhålla karakteren af en politisk demonstration. Diskussionen slutade omsider. IIr Jöns Påhrsson begärde votering, och då han uppmanades att derifrån afstå, förklarade han med sin vanliga ironiska min, att han ej brukade afstå från hvad han en gång begärt, tilläggande, att det lilla besväret väl vore snart undanstökadt. Vid votering utföllo 113 röster för bifall till utskottets förslag och 51 röster för återremiss. Denna minoritet eger egentligen betydelse ur den synpunkten, att den gifver en föreställning om det starka motstånd, hyllat hvaria UrnCin s Sann 411