— Jag skall öfvertyga wig om en sak, sade Jean. — Om någon känner min närvaro i oublietterna, skall man ge mig bröd och vatten, likasom er. Magyaren tände ett andra ljus, och Jean kröp åter genom gången. Han återfann sin sängelsehåla oförändrad och kunde ej utan rysning betrakta skelettet efter den eländige, som hade bortrölvat honom från hans moder. Då Jean återkom till magyarens fängelse, fann han honom sysselsatt med att afskilja fettet från det köttstycke han nyss erhållit.Ungraren smälte detta fett öfver sitt ljus, i en bit af en sönderslagen kruka. — Då det stelnat, sade han, — läster jag det omkring en af dessa vekar, — och vi skola hafva ännu ett ljus. — Och om ert ljus slocknar? frågade Jean. — Ja har två flintor, medelst hvilka jag kan framkalla en gnista i denna bit linne. Genom att häftigt blåsa derpå, lyckas jag antända ljusveken. Jean tycktes förvånad öfver den olycklige ungrarens omtanka. — Ni vet ej hvad ensamheten vill säga! utbrast den sistnämnde. — Daniel Foe har till Robinson Kruses förfogande ställt ett strandadt fartyg, i hvilket han fann åkerbruksredskap, vapen, krut, frön, — med ett ord allt hvad han behöfde. Se der en lycklig skeppsbruten, med kam, pomada och spegel. Författaren borde hafva tällt menniskan ensam och utan något yttre bistånd gent emot naturen. Han bade ej behöft förlägga denne bortskämde Robinson till ett gynnsamt klimat. — Jag ville hafva sett mennisken sådan