Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1868, sida 2

Han mäste lägga sig framstupa och släpa sig framåt. Slutligen varseblef han ett eldsken och nalkades varsamt — — Gången förde till en håla, lik den han nyss lemnat, och i denna håla satt framför ett bord den besynnerligaste varelse han någonsin sett. Det var en man, hvars ålder var omöjlig att bestämma. Bordet utgjordes af ett bräde, som låg på två bockar. Mannen tycktes vara sysselsatt med att sno trådar; han hade en hög uppraspadt linne framför sig. Han hade märkt något ovanligt, ty då Jeans hufvud hade hunnit fram till öppningen mot hvalfvet, steg mannen upp och sade: — Hvem är der? Jean såg då att hans hår och skägg räckte ända ned till hans midja. — Jag är en fånge, svarade Jean, — och jag ser att jag endast utbytt fängelse. — En menniskoröst! utropade mannen med hänryckning och utbrast i glädjetårar. Jean släppte sig ned i hvalfvet. — Ni är ju sårad, sade fången. — Ja, — — jag har fallit och skadat mitt hufvud. — Jag skall förbinda er. Fången lossade näsduken, som Jean hade knutit omkring sitt hufvud; han delade håret, undersökte såret och sade: — Det är en obetydlighet. Han tvättade såret och betäckte det med en kompress, hvilken han fästade I medelst en af de trådar han snott.