Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1868, sida 2

känner. — — Man kallade dem Monseigneur och Ali. — Men jag skall återfinna dem. Jean hade fallit på knä, och tårar rullade öfver hans kinder. — Min Gud! utropade han, i min mors namn, hvilken de hafva gjort vansinnig, i min systers namn, hvilken de hafva vanärat, ber jag dig att återgifva mig åt dagsljuset. Min Gud, du har låtit barnet räddas och blifva man. Du har fört det ansigte mot ansigte med sin döende far och gjort det förtrogen med hans felsteg samt arfvinge till försoningen. — — Tillåt att jag utför hängifvenhetens och rättvisans verk, tillåt mig lefva för att utplåna brottet och aftvätta blodet. XXVIö. (iftblanderskan. Sedan Jean slutat sin brinnande bön, steg han åter upp. Hans tillförsigt hade återkommit. — Ni tror er redan vara fri? sade ungraren med bitterhet. — Någonting säger mig, att jag inte skall dö här. I stället för att svara, lade herr de Remeney ett finger på sina läppar och dolde ljuset i ett hörn. Då nedsänktes från hvalfvet en aflång korg; ungraren tog derur en fylld vattenkruka, ett bröd och ett stycke kött. Han lade den tomma krukan i korgen, som åter upplyftades. Derefter återtog stenen sin förra plats, och ingen hade kunnat ana att en öppning fanns deruppe.