Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1868, sida 2

Jean frågade honom derefter: — Vågar jag fråga hvem ni är? — IIvem jag är? utropade sången, — ack jag kan knappt påminna mig det Jag är född i ett land, der männen ärc stora och starka, der qvinnorna äro ljusa — Det är nu sjutton år som jag tillbragt i detta hvalf. Förr bodde jag i Pesth; — jag är ungrare, och man kallade mig ba ron Fredrik de Remeney. Magyaren afbröt sig härvid: — Ni behöfver hvila, sade han till Jean. — lägg er på sängen: — den är mindre fuktig, om ej mindre hård än golfveti ert fängelse. Jean, hvars hufvud brände, emottog sin olyckskamrats anbud. Magyaren öfvervakade den sjukes sömn med en faderlig omsorg. Han skulle erhålla underrättelser från de lefvande, från hvilka han så länge varit skiljd. Denne unge man, som nu sof, skulle säga honom att himlen alltjemt var blå samt att träd och blommor ännu funnos! Då Jean vaknade, fann han ungraren försjunken i djupa tankar. — Hvad tänker ni på? frågade han. — På vårt öde! Är det jag, som skall behålla er qvar här, eller skall vi återgifva mig åt lifvet? Det handlar om att veta hvilketdera skall inträffa. Jean kunde ej afhålla sig från att småle. — Finns det ännu trollkarlar i Uugern, herr de Remeney? — Ja; — ziguenare genomströfva sandsbygden och underhålla der vidskepelsen. Känner ni Pragerbron? Har ni sett de gamla stenbiskoparne, i kors och mitra, hvilka stirra på fremlingarne?