Pariserskildringar af Scholl. (Öfversättning af Sigfrid Nyberg.) FÖRSTA DELEN. Och hon tillade: — Herr Combalou har rätt; du duger inte till någonting. Poeten, som kände sig stucken af detta gäckeri, skyndade ett par steg förbi Louise, hvarefter han vände sig om och fattade hennes arm. Louise vaknade plötsligt, uppgaf ett skri af fasa och nedsjönk afsvimmad. Hon släppte dervid barnet. — Knip ungen, sade Poeten. Lumpsamlerskan nedsatte sin korg vid foten af ett träd och upptog den stackars lille, som var halfdöd af köld och qved sakta. — Stoppa in kräket i lumpen, återtog Poeten, annars är det snart slut med hans lifhank. Man finner att sånggudinnornas lärjunge hade på krogarne tillegnat sig ett språk och vanor, som stodo i en skärande motsats till gudarnes språk. — Om bytingen kolar af, sade lumpsamlerskan, ska vi nog få en annan och säga att det är densamma. — Det kunde bli krångel; det är bäst att behålla den här. ) Se H.-T. N:o 57.