tänkande fosterlandsvän. Frågan är blott: huru skall hon kunna förverkligas? Den svenska folkskolan har utan tvifvel under de senare åren, i afseende på den rent elementära undervisningen, ej obetydligt höjt sig, och skall sö kerligen, isynnerhet i den vidare utveckling, hvaraf hon är mäktig, kunna blifva en god grund för en verklig folkbildning; men att len ej i sin nuvarande gestalt kan utöfva någa? direkt inflytande på framkallandet af det slags fo! ildning, hvarom här är fråga, är sjelfklart. Lika utet torde i detta afseende vara att vänta af de högre folkskolor, som på ett och annat ställe i landet blifvit anlagda som ett slags högre afdelning af den egentliga folkskolan. Båda sakna nemligen, till följd af hela sin inrättning, de vilkor, hvarunder en ildning af den nämnda arten kan bibringas. Ega vi således ännu ej hos oss sjelfva några läroanstalter, som kunna motsvara behofvet i detta afseende, behöfva vi likväl ej kasta blicken långt ort för att finna förebilder till sådana. Vårt grannrike Danmark eger redan sedan ett par tiotal af år en art af folkskolor, som genom sitt syfte, sin inrättning och de vunna resultaterna äro förtjenta af vår största uppmärksamhet. Det är de så kallade Folkehöiskolerne. I dessa skolor, som blifvit stiftade af föreningar eller af enskilde, med understöd af allmogen sjelf, samt nu, till ett antal af ötver ett halft hundrade, finnas i alla delar af landat, sker undervisningen till hufvudsakligaste delen genom fria föredrag. Eleverna, unga män af allmogen från 17 å 18 till 30 års ålder ech derutöfver, få der tillfälle att förvärfva sig insigter i alla de ämnen, som tillhöra en fosterländsk och medborgerlig bildning. I en del af dessa högskolor söker man äfven meddela dem åtskilliga för jordbrukaren nödiga praktiska insigter; men i dem alla går undervisningen i främsta rummet ut på att vicka själslifvet, nära och stärka fosterlandskänslan samt ingifva kärlek för allt stort, godt och skönt. För att den unge jordbrukaren ej skall dragas från sin egentliga sysselsättning under den tid af året då hans armar bäst behöfvas i hemmet, är undervisningen för karlar i dessa högskolor förlagd till vinterhalfåret. Hela deras inrättning är föröfrigt sådan att eleven, långt ifrån att af skolan dragas från landtmannens yrke och enkla lif, der tvärtom lär sig att högre akta dem båda. Skolorna hvila ytterst på det törtroende de lyckats vinna hos felket. Det är till allmogens gagn de blifvit inrättade; det är ock hos den de funnit sitt förnämsta stöd, liksom det är genom dess bidrag de upprätthållas. Föröfrigt äre de fria anstalter, fullkomligt oberoende både af staten och kommunerna. Då deras verkningskrets är en hel annan än de allmänna folkskolornas, uppträda de ej i något slags antagonism till dem; tvertom erkänna de tacksamt att de i folkskolorna ha sina nyttigaste bundsförvandter, och ha rikligt återgäldat det understöd de från dem erhållit genom den mera lefvande anda de meddelat åt undervisningen i dessa skolor. En annan sida af de danska folkskolorna, som förtjenar en synnerlig uppmärksamhet, är det tillfälle flera bland dem om sommaren lemna unga qvinnor på landsbygden, att erhålla undervisning i de ämnen, som tör en god qvinlig bildning äro hufvudsakliga. Hvilket stort fält, här öppnar sig till utbredande och befästande af en lefvande folkbildning, skall ej undgå någon. Då de flesta af dessa skolor först under de senare åren uppstått, kan man visserligen ännu ej hänvisa till några bestämda allmängiltiga resultater af deras verksamhet. Man har dock märkt att i de trakter, der sådana skolor af något äldre datum finnas, allmänandan blifvit vaknare, sinnet för ädlare sysselsättningar mera utbredt samt i allmänhet en större lifaktighet både i offentliga och enskilda värf gifvit sig tillkänna. Alldeles otvetydigt ha dock högskolans verkningar visat sig hos de unga karlarne, som genomgått henne. Flera af riksdagens utmärktaste bönder ha i dessa högskolor erhållit sin bildning, i kommunen äro de verksammaste medlemmarne ofta f. d. högskole-elever och framförallt äro de i det dagliga lifvets sysselsättningar de flitigaste och skickligaste arbetarne, antingen de äro tjenare eller husbönder. Samma erfarenhet väntar man äfven i Norge, der två skolor af samma slag, sem de danska, finnas. Våra förhållanden äro visserligen ej i allo desamma som i de båda grannrikena; men i allt hufvudsakligt är deck likheten så stor, att det ej finnes något skäl, hvarför icke sådana läreanstalter, öfverflyttade på vår jord, skulle här bära samma goda frukter. PDet är i denna öfvertygelse Nordiska natienalföreningen, som i dessa skolor ser ett kraftigt medel till den nationella andans lifvande och stärkande, beslutit att hvad på henne ankommer söka bidraga till upprättandet. att börja med, af en sädan bondehögskola här i landet. För att visa huru hon tänkt sig att en dylik skola, för att motsvara sitt ändamål, bör vara inrättad, har föreningen velat framlägga följande Plan till en bondehögskola. 1. Skolans ändamål är att meddela unga män af allmogen en sådan, på nationel grund hvilande bildning, som gör dem dugliga att såväl i det offentliga som enskilda lifvet verka till gagn för fäderneslandet samt till heder och nytta för sig sjelfva. Skolans verksamhet skall i främsta rummet gå ut på att hos lärjungen väcka lif och ädel håg, ingifva honom kärlek till fäderneslandet, vidga hans andliga blick, skärpa hans omdömesförmåga, samt derefter att meddeia honom sådana insigter och färdigheter, som äro honom till våsendtligt och emedelbart gagn, ej mindre i hans egenskap af medborgare och medlem af en kommun än som enskild man och jordbrukare. 2. Skolans undervisningsämnen blifva derföre: 1) Modersmålet, dess praktiska användning i tal och skrift, samt läsning af dess yppersta författare. 2) Fäderneslandets historia och geografi, innefattande en lefvande skildring af landets natur och folkets öden, i nära förening med en framställning af statsförfattningen och de kommunala inrättningarne, äfvensom i samband med Norges och Danmarks historia, geografi och författning. 3) Verldshistorien, med hufvudsakligt afseende på den menskliga utvecklingens gång, såsom hon isynnerhet visar sig i framstegen till andlig och politisk frihet. 4) Verldsbeskrifningen, omfattande en öfversigt af verldsbyggnaden, jordens inre byggnad, hennes ytas beskaffenhet samt beskrifning af de särskilda verldsdelarnes länder och folk, med hänsyn förnämligast till den grad af odling, hvarpå de befinna sig. 5) Naturläran: naturfenomenerna och de till grund derför liggande lagarne; det vigtigaste af läran om växterna och djuren, deras byggnad och allmännaste arter, deras praktiska gagn eller skada för landtmannen samt, särskildt i fråga om djuren, deras namn och lefnadssätt. 6) Landthushällningens enklaste grunder, såsom jordbrukskemiens elementer, husdjurens rätta skötsel och vård, trädgärdsskötsel, landtmäteri och nivellering samt Kartritning. Undervisningen i dessa ämnen skall, såvidt möjligt, åtföljas af förtydligande experimemteer, förevisande af samlingar af naturföremål samt praktiska öfningar på fältet. 7) Statshushällningens allmännaste grunder. 8) Allmän helsolära i förening med en beskrifning af menniskokroppens yttre och inre byggnad. 9) Prakielräkning och ritnine samt ckönskrifning. 10)