mad. Det ar dock, enugt hvåd unspektionsberattelserna antyda, icke blott brist på tid, som inom en del församlingar förorsakat ett lamt handhatvande af folkskolans angelägenheter från presterskapets sida. Sannt är att sådana fall hittills endast undantagsvis inträffat; men denna omständighet kan, i utskottets tanke, icke förringa deras vigt i och för bedömandet af nu förevarande fråga. Då erfarenheten visat, att innehafvandet af kyrkoherdebefattning icke allenast icke nödvändigtvis medför de för utöfvandet af ordförandebefattning i skolråd erforderliga egenskaper, utan till och med kan för denna sistnämnda befattnings behöriga fullgörande blifva hinderligt, så torde ett lagbud, hvarigenom stadgas, att dessa båda befattningar ovilkorligen skola vara med hvarandra förenade, icke kunna såsom ändamålsenligt betraktas. Härom synas ej heller meningarne vara särdeles delade, att döma efter de öfverläggningar i ämnet, som under förra riksdagen egde rum. Meningsskiljaktigheten gälde då egentligen sättet för de öfverklagade olägenheternas afhjelpande, och första kammaren fann det lämpligaste vara ett bemyndigande åt stiftsstyrelserna att, efter skolinspektörs och församlings hörande, annan ordförande i skolråd förordna. Denna utväg anser dock utskottet föga tillfredsställande. Utem det i viss mån principvidriga deruti, att en embetsman, som fått sig genom af Kongl. Maj:t och riksdagen stiftad lag ålagdt att utöfva ett visst uppdrag, skulle kunna af en mellanstående myndighet derifrån skiljas, synes det utskottet, som skulle ett dylikt stadgande vara särdeles egnadt att hos presterskapet framkalla missnöje och göra dess sjelfskrifna ordförandeskap i skolråden ,till en ännu tyngre börda än det redan är. Ändamålsenligare vore deremot, i utskottets tanke, att, med upphäfvande af berörda sjelfskrifvenhet, stadga, det ordförande i skolråd skall genom val utses. Om kyrkoherden inom församlingen åtnjuter förtroende, och han icke at ålder, sjukdom eller andra anledningar är urståndsatt att fullgöra en skolrådsordförandes åligganden, blir han utan tvifvel i de flesta fall dertill utsedd. Sker det ej, så bör detta för honom vara långt mindre sårande än att, efter sin församlings hörande, af stiftsstyrelsen från befattningen afsättas. Ett ytterligare skäl för sin åsigt om fördelen af skolrådsordförandes tillsättande genom val hemtar utskottet från den uti inspektionsberättelserna framhållna omständigheten, att ledamöterne inom en mängd skolråd hittills egnat endast ringa uppmärksam och intresse åt folkskolans angelägenheter, emedan de tagit för alldeles afgjordt att sådant egentligen tillhörde församlingens pastor, samt att han ensam bure ansvaret för hvad i afseende på undervisningsväsendet försummades. Då lagen betraktar ordförandeskapet i skolråd icke såsom ett på förtroende grundadt kommunaluppdrag, utan såsom en af innehafvande embete beroende skyldighet, bör det icke väcka förvåning, om hos menigheten skulle uppkomma den föreställningen, att, der pastor af en eller annan orsak är försumlig i handhafvandet at folkskolans angelägenheter, ingen annan af församlingens medlemmar har skyldighet eller ens rättighet att falla honom i embetet. Det är klart, att ett sådant, genom gällande lagstiftning underhållet föreställningssätt icke kan bidraga till framkallandet inom församlingen af ett lifligare intresse för folkskolans angelägenheter. Deremot skulle, i utskottets tanke, sådant kraftigt befordras genom att förvandla tillsynen öfver skolans verksamhet från ett embetstill ett kommunalbestyr, ty derigenom blefve i lagen bestämdt uttaladt, att folkskolan är i främsta rummet en kommunens angelägenhet, hvilken dess medlemmar ega både rättighet och pligt att sjeltve vårda och befrämja. Genom känslan af egen makt och eget ansvar framkallas håg och intresse för kommunens angelägenheter; genom blindt förlitande på embetsmyndigheter slappas hågen och minskas intresset. Detta är grundtanken i hela vår kommunal-lagstiftning i öfrigt. Dessutom torde icke böra lemnas oanmärkt den väsendtligt olika ställning till församlingen en vald skolrådsordförande skulle intaga emot en, hvilkens myndighet grundar sig på sjelfskrifvenhet. För att såsom skolrådsordförande verka till folkskolans gagn fordras icke blott nit, kraft och förmåga: dertill fordras i lika hög grad att åtnjuta förtroende. Då val ytterst grundar sig på just förtroende, men sjeliskrifvenhet kan i sig innebära en anledning till afund och misstro, så lärer det med temlig visshet kunna få antagas, att en vald skolrådsordförande, han må vara prest eller lekman, lättare skall kunna fullgöra sitt mödosamma kall och för folkundervisningens befrämjande uträtta vida mera än en sjelfskrifven. Beträffande sättet för skolrådsordförandes väljande tvekar utskottet icke att biträda den i herr Hasselrots motion uttalade åsigten, att skolrådet sjelft bör inom sig utse sin ordförande. Utom det att valet af ordförande i särskilda kommunala förvaltningsnämnder i allmänhet synes lämpligast böra åt dessa nämnder sjelfva uppdragas, skulle, genom en dylik föreskrift i afseende på skolråd, de olägenheter förebyggas, hvilka måhända eljest blefvo en följd af den ifrågakomna förändringens genomförande. Folkskoleväsendets utveckling kräfver från kommunernas sida ganska betydliga penninge-uppoffringar, och ordförandebefattning i skolråd fordrar för dess behöriga fullgörande kanske mera tid och större förmåga än de flesta andra kommunalbestyr. Det skulle derföre kunna tänkas, dels att, om valet förrättades på kyrkostämma, en af höga kommunalutskylder redan betungad församling till skolrådsordtörande utsåge företrädesvis den, hvilken antoges för folkskolans förbättrande och utvidgande hysa ringa intresse, dels ock att, om icke denna befattning vore i vidsträcktare grad än andra kommunala uppdrag obligatorisk, svårigheter inom vissa församlingar kunde möta för erhållande af en fullt lämplig skolrådsordförande. Om deremot stadgas, att skolrådet skall inom sig utse sin ordförande, så följer deraf, dels att valet förrättas af dem, hvilka, såsom sjelfve ansvarige för folkskoleväsendets behöriga handhafvande, måste hafva sig angeläget att ill ordförande utse den dertill bäst qvalificerade personen, dels ock att ingen af skolrådets ledamöer lagligen kan från uppdraget vinna befrielse, om han dertill blifver vald. Enligt nu gällande föreskrifter finnes icke inom skolråden någon vice ordförande, utan eger kyrkowerden att för särskilda tillfällen förordna annan orestman att i skolrädet föra ordet. Om kyrkoherdes sjelfskrifvenhet till ordförande kommer att mphöra, måste äfven berörda stadgande förändras, ;ch i lagen meddelas bestämmelse derom, huru al af viee ordförande skall förrättas. En förändring i nu angifna syftning medför mellertid äfven nödvändighet att meddela andra tadganden än de nu gällande i afseende på preterskapets befattning med statistiska uppgifter anående folskolorna m. m. sådant; men då utskotet icke är i tillfälle att undersöka, huru vidsträckt nverkan den af utskottet förordade lagförändring an hafva på dylika delar af den K. M:t allena illhörande lagstiftning, har utskottet ansett sig ndast böra tillstyrka en underdånig framställning ill K. M:t, att K. M:t täcktes taga i öfvervägande, vilka författningar, utom de ofvannämnda, i hänelse utskottets törslag i öfrigt vinner nådigt bifall, arfva förändring. På grund af hvad nu anfördt blifvit och i hufudsaklig öfverensstämmelse med hvad herr Haselrot i sin motion föreslagit, hemställer utskottet Iltså: dels att riksdagen ville för sin del besluta, det 23 8 i konol. förordningen om RNyAKOmm nn I As rm m mL —— — — — — 1 —92