Stockholm d. 8 Mars 1868. I gårdagens långa plena — på förmiddagen och på aftonen — förekommo en mängd ärender, af hvilka många, om ock af jemförelsevis underordnad beskaffenhet, dock ganska djupt ingripa i nationens sociala lif. Man tycker väl, att många motioner om expeditionstaxor, om bouppteckningar m. m., äro onödiga, men saken bör annorlunda uppfattas, när man betänker, att det just är på dessa områden, i förvaltningens yttersta spetsar, som folket mest träder i beröring med tjenstemannaväsendet och der det mest känner nflytandet af ordningsmaktens bättre eller sämre beskaffenhet. — Att många förslag till förändringar äro ganska omogna, så att de komma att försämra hvad man vill förbättra, ligger i tingens natur. Då i stället för det enda , Allmänna Besvärsoch Ekonomi-Utskottetk, som förut behandlade dylika fråger, nu finnas flera tillfälliga utskott, så har deraf blifvit en följd, att motionerna vinna långt mera afseende än förr, särdeles som motionärerne .gjelfva ofta utgöra ledamöter af dessa utskott. Man har till och med förnummit klagomål deröfver, att dessa utskott visa en alltför stor undfallenhet mot en del omogna förslag. För min del anser jag detta likväl vara bättre, än det ,Sslopande af motioner, hvaraf andra utsskott göra sig en ära. Saken blir — då den vunnit ett utskotts bifall — grundligare behandlad, och det återstår alltid för kamrarne tillfälle att afslå hvad utI skottet tillstyrkt. Man förehade på förmiddagen den äfven vid denna riksdag uppdykade frågan om pastors sjelfskrifvenhet till ordförande i skolrådet. Lagutskottet hade vid denna riksdag tillstyrkt, att denna sjeltskrifvenhet skulle inskränkas till ledamotskap i skolråd, hvaremot likväl hr Faxe reserverat sig, anseende de nu öfverklagade olägenheterna kunna afhjelpas dermed, att Iskolrådet finge inom sig välja vice ordförande, samt genom rättighet för domkapitlet att frikalla en pastor från hans ordförandeskap. Första kammaren hade antagit denna Ihr Faxes reservation, men dertill ville i i andra kammaren icke lyssna. Man anmärkte, att ett afskedande, genom domkapitlets mellankomst, skulle försätta pastor 1 en ganska oangenäm ställning, hvaremot han ej kunde anse sin ära för nära trädd derigenom att han icke blefve vald till ordförande, då antingen lämpligare persson dertill funnes, eller han sjelf hade svårt att åtaga sig uppdraget. Der paIstor vore dertill villig och lämplig, skulle skolrådet säkerligen gerna välja honom till sin ordförande. Man anförde också exemplet från Göteborg, hvarest en sådan ordning, till ömsesidig belåtenhet, länge existerat. Naturligtvis var saken likväl ömtålig för pastorerne, särdeles som yttranden föllo, hvilka röjde missnöje med vissa presters omvårdnad öfver folkskolan. Man kunde alltså ej förtänka den gamle vördnadsvärde domprosten Gumeelius samt prosten Lithner, att de protesterade mot en sådan uppfattning, den förre åberopande sitt eget varma intresse för folkskolan, och den sednare anförande folkskoleinspektörernes intyg derom, att presterskapet i allmänhet nitiskt befrämjat folkundervisningen, hvaremot samma nit icke alltid förefunnits hos skolråden i öfrigt och hos sjelfva befolkningen. Dessa intyg vitsordades ock af folkskoleinspektören hr Meijerberg, som likväl trodde, att man borde bifalla de nu åter väckta anspråken för presterskapets egen skull, i och för deras ställning såsom religionens vårdare. Andra kammaren biföll utskottets förslag, och återstår det nu för lagutskottet att söka sammanjemka de båda kamrarnes olika beslut. Jag kan ej neka mig nöjet att här återgifva den väl skrifna motiveringen för utskottets förslag, så lydande: Utskottet, som funnit frågan om upphörande af kyrkoherdes sjelfskrifvenhet till ordförandebefattning i skolråd i främsta rummet böra tagas i betraktande, har åt detta maktpåliggande och ömtåliga ämne egnat den sorgfälligaste pröfning och dervid ingalunda förbisett de skäl, som kunna anföras för en dylik sjelfskrifvenhets bibehållande. Folkskolan hos oss har, likasom i allmänhet vårt undervisningsväsende, växt upp på kyrklig grund och har sin rot i religionsundervisningen, hvars målsman presten är och måste vara. Det är derför helt naturligt, att vården af folkskolans angelägenheter och tillsynen öfver dess verksamhet kommit att betraktas såsom en del af prestens embetsåligganden, och att, då han företrädesvis ansetts skyldig att fullgöra dessa uppdrag, han också fått sig i lag tillagd rättigheten dertill. Visserligen är folkskolan icke längre en uteslutande religiös institution, utan har tillika utvecklat sig till en läroanstalt, afsedd att åt de barn, hvilka icke begagna sig af undervisningen i elementarläroverken, meddela de första grunderna för en allmänt medborgerlig bildning; men religionsundervisningen är dock och bör fortfarande vara en af dess förnämsta angelägenheter. Enär, enligt 10 i gällande folkskolestadga, kyrkoherde är pligtig att utöfva en sorgfällig uppsigt öfver religionsundervisningen i skolorna, och då dertill kommer, att presterskapet, till följd af sin bildning och sin öfvervägande intellektuela verksamhet, synes vara i hög grad egnadt att fatta folkskolans stora betydelse och att inom församlingen föra dess talan, så torde såsom både principielt riktigt och i praktiskt afseende lämpligt böra anses ett stadgande, hvarigenom kyrkoherde eller den hans embete förvaltar förklaras vara berättigad och förpligtad att, på grund af sitt embete, i skolrådets öfverläggningar och beslut taga del. Härutaf följer dock ingalunda, att kyrkoherde bör vara sjelfskrifven ordförande i skolrådet. Väl måsta det ar nas att da nnvaranda alrnl. Riksdagsbres. b —— Fl——— -— HAH—