Landsorten. Mariestad. Bolagets för Tidaåns sänkning inom Ullervad sammanträde den 24 Jan. var besökt bland andra af omkring 50 hemmansegare och possessionater. Ordföranden kammarherren Lilliestierna upplaste vilkoren och grunderna för erhållande af det åt bolaget beviljade statslånet stort 13,S00 rdr rmt för Tidaäns sänkning och på framställd proposition beslutade bolaget allmänt att antaga det erbjudna fördelaktiga lånet. — Då kostnadsförslaget uppgår till lånets dubbla summa, 27,600 rdr, beslöt bolaget att på bästa vilkor söka upplåna det resterande, äfvensom att genast påbörja arbetet, hvartill direktion nu valdes, bestående af följande: ordförande: kammarherre Lilliestierna; ledamöter: kapten Essen, byggmästare Wallenius, inspektor Söderberg och Joh. Svensson i Segerstad Ullervad. I det utlåtande ingeniören vid landtbruksakademien A. V. Uddman i December 1864 afgifvit öfver den undersökning han varit förordnad att verkställa för upprensning, utvidgning och fördjupning af den s. k. Kottholmsströmmen, torde följande förtjena att blifva bekantgjordt: Tidans reglering från Tiavad till Ullervad, förmedelst utvidgning och fördjupning af Kattholmsströmmen oeh nedanför liggande fall, har varit föremål för åtskilliga undersökningar, verkställda vid elika tillfällen och redan för längre tider tillbaka, hvaraf synes, att uppmärksamheten långt för detta varit fästad på de stora fördelar, som skulle tillskyndas de utmed Tidaån och till och med de på betydligt afstånd derifrån belägna sanka och lågländta ängar, messar och åkerfält, genom att vidtaga åtgärder till förekommande af detta stora vattendrags årliga och ofta inträffande vidsträckta öfversvämningar å en areal, som enl. föregående undersökningar lärer uppgå till cirka 5.900 tunlands vidd. År 1817 gjordes at öfverdirektören Hagström på statens bekostnad undersökningar och beräkningar för redan då ifrågasatt reglering af Tidan, tör hvilket han i ett sakrikt utlåtande af den 5 Mars 1823, åtföljdt af kartor och beskrifningar, redogjort. Detta förslag upptager genomgripande åtgärder för åstadkommande at åsyftadt resultat; dock torde kostnaden för ett sådant företag på den tiden varit så afskräckande, äfvensom andra omständigheter baft den inverkan, att det ej kommit till utförande. I nämnde utlåtande yttrar öfverdirektören: -Eks mador, Låstad och Böja mossar samt sjön Lången med dervid liggande mossar äro belägna i en två mil lång rät dal, som begynner wid Ullervads kyrka och sträcker sig söder ut mellan socknarne Utby, Eggby, Tiaved, Låstad och Timmersdala på den östra, samt Eks och Böja socknar på den vestra sidan, alla upp till sjön Lången emellan Billingsberg och Klyftamo allmänningar. En mil vid pass från Ullervad kyrka kommer eltven Tidan från sjön Östen, faller ned i denna på dess östra sida vid Tiaveds och Ribbenås qvarnar samt fortsätter deruti sitt lopp allt ned till Ullervad. Ifrån sjön Lången kommer en mindre å, Kräftän kallad, som, efter att hafva gått igenom Böja och Låstad mossar, förenar sig med Tidan något norr om Tiaved. Utom den mängd vatten, som dessa begge åar, isynnerhet Tidan, vid alla inträffade flöden medföra, samlar sig vid snösmältningar och starkare regnfall ned till denna dal en myckenhet vatten, såväl från Billingen och Klyftamon som ifrån alla, å ömse sider om dalen liggande höjder. Vid Ullervad, der hela den samlade vattenmassan har sitt utlopp, finnes dalens ända vara tillstängd af en tvärt öfver liggande bergås, som ej allenast under den torraste ärstiden hindrar vattnets aflopp och derigenom förvandlar hela dalen till en sammanhängande sandmark, utan äfven vid flodtiden höjer vattnet nela 6 fot öfver vanligheten, gifver största delen leraf utseende af en sjö och bibehåller det öfrija i ett vattensjukt tillstånd, som gör det otjenigt till någonslags bättre odling. Då nu en stor lel af denna kärrmark utgör omkringliggande ocknars enda äng, är lätt att sluta till de olägeneter, som skola uppkomma när, som ofta händer, tt flöde inträffar straxt före eller under höbergtingstiden. Gräset kan antingen icke afskäras, ler, om det är afskuret, föres det bort med trömmen. En sådan förlust skall nödvändigt vaa kännbar och har derföre flera gånger uppräckt mtanka på medel till dess förekommande. Månen torde dock ännu icke hafva insett den betydigaste förlusten, nemligen, att en förträfflig jord f 5,000 tunnlands vidd ligger dränkt och gagnar ina egare icke på långt när hvad den kunde. Att döma af ofvan anförda korta öfversigt, cktes det således som den nämnde bergsåsen vid Nlervad skulle vara förnämsta hindret för vattnet