Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1868, sida 2

en af denna skolas koryfeer, Alphonse Karr, glad; humorist i sin ungdom, men genom sin sednare verksamhet tillhörande denna skola. Det är idel nattstycken der, rikt stjernbeströdda utan tvifvel, men fonden alltid mörk. Man är då icke så nogräknad på en galge mer eller mindre, och sjelfva bilans blodröda sken blir blott en prydnad mer. Det ginge väl ändå an om denna skola endast fångade humorister; men hon fångar äfven de minst humoristiska varelser i verlden, rättslärde och filosofer, af hvilka vi ha några här. En af dem söker trösta oss dermed, att det endast är kroppen som aflifvas, men icke själen, och han har rätt, om man ej tager i beräkning den lifdömdes djupa dödsängest och de långa själsqvalen, ett förfärligt plus som gör staten till en vida kallare och grymmare mördare, än den mördare som skall aflifvas. Man har också till stöd för dödsstraffet åberopat en annan auktoritet, Napoleon I. Men den, som rest hekatomber af menniskolik, den sem grusat hela städer, seklernas verk, och sköflat Europas fruktbaraste fält till millioners nöd och elände, han blir ett dåligt vittne i en sådan sak, ett vittne, som utan svårighet kunde jäfvas vid den ringaste häradsrätt. Han har yttrat: ,,Adelmod mot brottet är omensklighet mot samhället. Deraf uppstår den frågan: Är då lifstidsfängelse ett ädelmod? Napoleons egna själsqval på S:t Helena torde vara den skarpaste protest mot det ädelmod, som dömde honom att långsamt dö på en klippa i Oceanen. Här i denna kammare ha två talare, som begge talat för dödsstraffet, röjt rakt motsatta åsigter om lifstidsfängelset. Den ene finner lifstidsfängelset ganska drägligt. Man har der en god och sund föda, försäkrar han, och dertill många andra beqvämligheter, och den som älskar ensligheten får i cellen tillfredsställa denna böjelse, ehuru jag då icke förstår, hvarföre staten måste underhålla en så dyrbar bevakning för att hindra menniskor att rymma från ett sådant eremitage af frid och lugn. Den andre talaren deremot kallar lifstidsfängelset en plantskola för alla möjliga laster, anser all förbättring omöjlig der och kommer till den slutsatsen, att dödsdomen är det enda verksamma förbättringsmedlet, det enda som böjer missdådaren och bringar honom till ånger och försoning med sitt öde. Men äfven denna mening jäfvas af erfarenheten. Det finnes lifdömde, som så litet försona sig med sitt öde, att de med våld måste släpas till afrättsplatsen och med våld nedläggas der. Dylika fasans scener äro icke sällsynta. Andra finnas, och säkerligen de flesta, som, om jag får tro hvad fångpredikanter berättat, ända till sista stunden hoppas på nåd och som, i det ögonblick bindeln knytes för deras ögon, ännu spetsa öronen för att uppsnappa detta nådens ord. Men det är icke Guds nåd, utan konungens nåd de vänta. Talar detta för dödsdomen såsom ett bättringsmedel? Jag har äfven talat med befälhafvare för fångbevakningen i olika orter af riket, och de ha alla försäkrat, att bland fångarne inga inom fängelset uppföra sig så väl som de lifstidsfångar, hvilka sitta der för dråp eller mord. Talar detta mot lifstidsfängelset såsom medel till förbättring? Till stöd för dödsstraffets bibehållande hänvisar man jemväl till krigslagen, liksom det onda i ett kunde försvara det onda i ett annat, Kriget är ett undantagsförhållande, men af så förfärlig art, att man verkligen ibland vore frestad att fråga, huruvida en god eller ond ande regerar öfver jorden? För hvilkas skull är det väl, som krigslagen tillkommit? Ar det för dem sem af naturlig fallenhet lätt kunna inöfva sig i det vilddjursmod, som fått heder och värdighet af dygd och namn af tapperhet? Visst inte. Men det finnes andra, hvilkas hela inre uppreser sig mot detta slagtande i stort, och då är krigslagen bra att ha, för att stäfja alla dem, som äro nog fega att hysa menskliga känslor. Men det återstår en annan klippa mot dödsstraffet, den ännu ingen lyckats genomspränga, och det är faran att kunna 13 da en oskyldig, och olyckan att ha aflifvat en oskyldig uppväger i mångdubbelt mått den tvisvelaktiga lyckan att aflifva om också flera skyldiga. Jag minnes en bändelse från min tidigare barndom, men som ännu i dag upprörer hela min själ. På en landsväg i södra Sverge fanns en resande rånad och mördad. Man spanade efter mördaren och påträffade snart icke långt derifrån en sosvande tiggare. I hans ficka låg en blodig knif och han innehade snågra bankosedlar alldeles för stora för en tiggares påse. Han greps, nekade till brottet och åklagaren gjorde sig en ära af att få henom fälld. Medel dertill ha aldrig saknats. Jag vet icke om de användas ännu i dag, men nog har jag nyligen vid en mordransakning hört dem af åklagaren påyrkas, ehuru domstolen afslog yrkandet. Den ifrågavarande tiggaren bekände slutligen, dömdes till döden och skulle föras ut till straffet, då i ett annat landskap några förbrytare grepos, som bland andra brott äfven bekände sig skyldiga till det, för hvilket tiggaren var dömd. Han återfick naturligtvis sin förlorade frihet; men det var någonting annat, som han under tiden förlorat och icke återfick, nemligen sitt förstånd. Vanvettig irrade han från dörr till dörr, den arme tiggaren som snart blef glömd. Men den bittra allmosa, samhället gifvit honom, bör aldrig glömmas, allraminst vid en fråga som denna. Jag hyser ingen aning om en lycklig utgång i dag. Men ifrarne för dödsstraffets afskaffande tå trösta sig med Laboulayes ord: ,Nya sanningar behöfva nya slägten, något som reformatorerna, trots sin stora otålighet, borde lära sig förstå. För min ringa del förtviflar jag icke det ringaste om framtiden, I likhet med enhvar inom kammaren, har jag med största uppmärksamhet afhört dagens illustre förste talare, och jag vet nog att från det hållet icke kan komma annat än de bästa och ädlaste afsigter. Men i dag har han icke öfvertygat mig, och icke heller tror jag med honom att den del af jorden, der dödsstraffet är afskaffadt, är en ,liten försvinnande del. Långt ifrån att vara något försvinnande, är det tvertom ett framåtskridande till en allt högre grad af mensklig kultur och rättvisa, och det skulie hedra vårt land att kunna sluta sig till de folk, som ställt sig i första ledet. UTRIKES, TYSKT AND.