Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1868, sida 2

— Men hvad är då egentligen spiritismen? — Det är den tron att själen ännu bebor jorden, ehuru lifvet flytt från kroppen. Anden bibehäller sin personlighet; han är ännu icke tillräckligt renad för att höja sig till andra regioner; han finns här, ibland oss; vi se honom icke, men han ser oss. Vissa personer förmå genom bön och den strängaste kyskhet sätta sig i förbindelse med andarne. Deraf härleda sig dessa uppenbarelser, som charlatanerna hafva efterhärmat. — Således, frågade fröken de Charmehey, — finns det i detta ögonblick ibland 088 — — — Personer, som hafva dansat, likasom vi ämna göra. Ådla damer från en förluten tid, hvilka äfven hafva arbetat med ina händer för att bistå de fattiga. Ja, nin fröken, jag tror att några bland dem ysa sympathi för oss, medan andra söka utt missleda och skada oss. — Till exempel en man, som har beått ett brott? — — — AÄr kanske steg för steg följd af sitt ffers skugga. Och hvem vet, om icke ast detta är hvad vi kalla samvetsqval. — Jag minns att jag en gång, vid ett beök i fängelset Saint-Lazare, såg en qvinna, om hade dödat sitt barn. — Nå väl, varje natt tyckte hon sig höra barnet ucka. Då sprang hon upp, fattad af den räsligaste ångest, hennes ögon vidgades ch sökte genomtränga mörkret. — Slutgen blef hon vansinnig. (Forts.)