Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1868, sida 2

på sin moders knän! Ett barn förstår ji ingenting. Det dör, om man ej ger de något. — Och hvad gjorde du? frågade baronessan. — Jag förde in dem i linnekammaren, der en brasa brann. Den lilles händer voro stelnade — — Han tycktes snart vakna till nytt lif. Om du hade sett den blick af erkänsla han gaf mig, skulle du hafva blifvit rörd deraf. — Och hans mor? — Man gaf henne mat — — Derefter kom den llles tur; han tog sin moders bröst, — och hon grät af glädje. — Frågade du henne hvarifrån hon kom? — Hon sade mig att hon ej kunde stanna qvar i sin hembygd, och att hon kommit till Paris för att söka arbete. — Men emedan vi behöfva en person i linnekammaren, har jag tillsagt henne att stanna — — Edvige antog en bedjande ton och tillade: — Som jag vet att du är så god, mamma, så behäller du henne säkert. — Först, sade madame de Remeney, bör man veta hvem denna qvinna är, och om hon är värd att man intresserar sig för henne. — Ah, utbrast Edwige, hon är värd det, mamma, det såg jag genast. Och den lille isynnerhet är värd det. Ty han har ju ej gjort något ondt, derom är jag säker. Baronessan kysste Edwiges panna. — Dyra barn! hviskade hon med ömnet. Och hon fortfor: