Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1868, sida 3

utredt huru manga Slangar ntaracra al aem VI ; tillfället fått. I förrgår voro tvenne sådana mål linstämda, af hvilka det ena handlade om ett större våld som föröfvats å den s. k. ,Sextioettan vid Sillgatan efter en dans en Söndag, och hvilket fortsatts äfven på Måndagen af värden på stället Samuel Nilsson och dennes hustru Carolina Nilsson. Den lidande parten var här en af hyresgästerna, hustru Åhmansson, som af Nilsson slagits sanslös upprepade gånger. I det andra målet åter var mälaregesällen C. J. Carlsson kärande part, och nykterhetsvärdshusidkerskan Johanna Pettersson och dennas syster Catrina Pettersson samt tullvaktmästaren L. M. Melander de, hvilka, enligt stämningen, skulle ha öfverfallit C. med ,lifsfarliga slag och hårda tillmälen å hustru Petterssons värdshus i Haga. Såsom merendels alltid är fallet, hade äfven nu af svaranderne uttagits genstämning, hvari naturligtvis bestreds allt hvad stämningen innehöll, med påstående att käranden måtte pliktfällas för obefogad rättegång. Vittnena, hvaraf begge parterna hade en hel del, skulle således göra klart huru det rätteligen förhöll sig, och dessas berättelser voro äfven öfverensctämmande deri, att begge paräterna hade gjort klokast om de nöjt sig med de slängar de redan fått och utdelat, och ej, på sätt som skett, stält till ännu mera krångel. Begge målen blefvo emellertid uppskjutna för flora vittnens inkallande. (Från Venersborg.) Fråga om yppad telegrafhemlighet. I Venersborgs Tidning för i Tisdags läses: Telegrafassistenten K. Lundgren hade å egna och kamraters vägnar till härvarande rådhusrätt instämt hr O. Zachrisson med yrkande att denne måtte stånda laga ansvar, för det han vid åtskilliga tillfällen skall hafva utspridt ärekränkande rykten om härvarande telegrafkär. Hr L. fick först muntligen belysa sin kärandetalan, hvarvid framgick, att hr Z. låtit undfalla sig yttranden, att innehållet af ankomna telegrammer meddelats obehörige personer innan de hunnit adressaten till handa, samt att telegrafhemligheter i allmänhet icke bevarades som sig borde; föröfrigt begärde hr L. vittnesförhör med assistenten Frank, läroverksadjunkterna Sahln och Tengblad samt bokhållaren Leijonhjelm. Hr 2. bestred L:s behörighet att föra talan för sina kamrater, enär fullmakter saknades, samt anförde jäf emot vittnet Frank, såsom varande medlem af den kår, hvars talan käranden utförde. Sedan endast detta sednare anförande af rätten godkänts, fingo de öfriga trenne vittnena aflägga eden, hvarefter de berättade: Magister Saklän: att Zachrisson vid ett middagsbord å stadskällaren någon dag i sistl. Nov. eller Dec., i sällskap med vittnet Tengblad och assistenten Frank, kommit på tal om telegrasen och tidningen Wenersborgsposten — å hvars tryckeri Z. vid den tiden hade lemnat köpeanbud — samt dervid sagt att telegrafnyheter skulle han ej behöfva bekosta, emedan han kunde få sådana på annat sätt, enär de i allmänhet icke hemlighållas som sig borde. Då Frank tillkännagifvit sitt ogillande öfver sådana beskyllningar och uppmanat Z. att nämna hvilken af telegraftjenstemännen kunde hafva gjort sig skyldig till sådant tjenstefel, hade Z. namngifvit en viss person inom kåren, hvars namn vittnet icke ansåg sig böra omtala; emellertid hade det icke varit hr Lundgren. Magister Tengblad: att Z. vid ifrågavarande tillfälle å stadskällaren yttrat, att telegrammer, som till härvarande station ankommit, icke af tjenstemännen hemlighållas som sig borde; hvarförutan Z. berättat att ett uppgifvet telegram skulle blifvit obehörig person meddeladt innan detsamma ännu hunnit adressaten tillhanda, och påminde sig vittnet bestämdt att Z. nämnt direktör Rhen. Bokh. Leijonhjelm: att vittnet någon dag i nästl. December vid ett sammanträffande i plantaget hört Z. berätta, att det kommit till hans kännedom, att en viss namngifven person utspridt telegrafhemligheter, anförande exempelvis ett visst telegram, som af denne person delgifvits en obehörig, innan egaren hunnit erhålla detsamma; tilläggande vittnet på fråga. att Lundgrens namn icke ifrågakommit. Käranden begärde uppskof för vidare bevisning samt för att ingifva slutpåstående, för hvilket ändamål målet uppsköts till nästa Måndag. (Från Stockholm). Forsnillningarne vid Långholmen. Polisundersökningen härom fortsattes i Tisdags. Landtbrukaren Molin å Ekeby, i närheten at Södertelje, ehuru förut i målet hörd, var till denna dag ånyo inkallad att ytterligare höras angående den af holiden Löst, på grund af kontrakt med fångvårdsstyrelsen, verkställda leverans af ved till Långholmen och meddelade nu härom några närmare upplysningar, hvilka blifvit nödvändiga attinhemta, med anledning af bäktade sergeanten Wibergs uppgifter i målet. Molin förklarade bestämdt, att han icke haft några enskilda vedaffärer med kamereraren Edman samt att han för transport af ved, i och för denna leverans, icke anlitat någon skeppare med det af Wiberg uppgifna namnet. Uti den af Molin till fångvårds-styrelsen ingifna och derifrån till poliskammaren öfverlemnade förteckning å de olika poster, hvari ved till leveransens fullgörande afgått till Långholmen, förekommer en å 33 :)3 famn barrved eller just det parti som af Edman försålts till förre expeditions-sekreteraren Vougt under uppgift att detta vore hans enskilda affär med Molin. Wibergs uppgift å tiden för denna vedlasts ankomst till Långholmen och namnet på skepparen som förde fram densamma öfverensstämmer dock icke med landtbrularen Molins anteckningar; och af dessa med flera omständigheter framgår såsom alldeles otvifvelaktigt, att denna vedlast tillhört leveransen och att Edman sålunda olofligen deraf satt sig i besittning. Wiberg vidhöll emellertid fortfarande, att han icke vore på något sätt med vetskap delaktig i bedrägeriet, enär ban handlade endast på Edmans befallning. Majoren Tellander styrkte med läkarebetyg att han vore sängliggande sjuk och sålunda icke kunde vid detta förhör infinna sig. Vid detta förbör uppträdde såsom ombud för försvunne kamreraren Edmans hustru v. häradsh. 0. F. Hultgren, som till kompletterande af sina forskningar i målet äskade åtskilliga upplysningar om hvad som under den redan långt framskridna ransakningen inför poliskammaren förekommit, men slutligen inskränkte sig till att på egen hand anställa ett litet förhör med landtbrukaren Molin. Enligt ombudets påstående lärer alldeles icke förefunnits någon brist i vedförrådet å Långholmen efter Edmans försvinnande. Väl har nuvarande kommendanten vid fängelset major Berencreutz i en rapport till sångvärdsstyrelsen (medan ännu Edman fanns qvar) uppgifvit, att förrådet utgjordes af endast 267 famnar, men vid en sednare inventering, som egde rum på bemälda styrelses föranstaltande, efter det Edman saknades, ansågs förrådet innehålla omkring 333 famnar eller just det parti, som i enlighet med anställda uträkningar borde på stället finnas att tillgå. Justitiekanslers-embetets ombud begärde att få till en annan dag förskafta sig visshet om riktigheten af denna uppgift; och uppsköts härefter målet till d. 10 dennes, dertill major Tellander skall ånyo kallas att infinna sig, såvida hans helsa sådant medgifver. 2 RKÅandelsand GÖTPRORRG a 5 Mare Omsättningan I vavlar rrättelser.