mot dödsstraffet, förtjente i talarens ögon det Skålet största afseende, att detta straff kunde drabba oskyldiga. Men faran derför vore, enligt talarens äsigt, mindre här än annorstädes. Med våra domstolsinstitutioner vore en oskyldigs dömande till döden nästan en omöjlighet; något sådant kunde knappt inträffa utan på grund af egen falsk bekännelse, men härför kunde samhället vara lika litet ansvarigt, som t. ex. om någon sjelfvilligt lade hufvudet under ett framrullande lokomotiv. Domaren eger nu enligt den nya strafflagen att välja mellan tvenne alternativa straffbestämmelser — dödsstraff och lifstidsfästning — och då denna lag ännu endast tre år varit tillämpad, måste det anses för tidigt att ändra densamma i den rigtning, utskottet föreslagit. Vid bedömandet af föreliggande fråga borde visserligen stor vigt inrymmas åt folkmeningens ställning till densamma. Sannt vore väl att såväl det fordna bondeständet som andra kammaren under sistförflutna riksdag uttalat sig för ifrågavarande straffs borttagande, men talaren trodde ej de åsigter, som förestafvat dessa uttalanden, vara mera rotfästade, än hvad man sett dem vara i andra länder, så mycket mer som svenska felket hastigt och lifligt omfattade ädla ider, utan att göra sig reda för den praktiska nyttan af deras tillämpning och med ifver sträfvade mot hvarje mål, från hvilket svajade en liberal flagga. Dödsstraffets afskaffande vore väl ett mål, till hvilket äfven talaren ville sträfva, men han trodde, att man säkrast skulle närma sig detta mål genom ett varsamt tillvägagående, eller genom att småningom allt mer och mer inskränka nämnda straffs tillämpning. Det vore emellertid hvarken godt eller ändamålsenligt att, såsom åtskilliga kämpar mot dödsstraffet, bland hvilka äfven hr Olivecrona i sitt arbete om förevarande fråga, föreslagit, på viss tid suspendera dödsstraffets tillämpning. Hvarje sådan suspension vore nemligen ett experiment med menniskolif, och till ett dylikt experiment egde ej talaren nog djerfhet samt trodde ej heller, att representationen ville påtaga sig det ansvar, som detta skulle innebära. Öfvertygad att dödsstraffet skulle allt mer och mer komma ur bruk och slutligen upphöra, trodde talaren för sin del, att tiden för dess borttagande ur lagen ännu ej var inne, och att således lagutskottets utlåtande ej borde bifallas. — Detta tal helsades med talrika bravorop. Hr Hessle sade sig dela deras öfvertygelse, som önskade dödsstraffets afskaffande, men trodde tiden derför ännu ej vara kommen. Talaren följde gerna med framåtskridandet, men då detta ville skynda förbi tiden, måste han blifva efter. Ifrågavarande straff vore väl ej alltid nödvändigt, men alltjemt berättigadt, så länge det, såsom fallet för närvarande: vore hos oss, bättre än något annat straff främjar statens ändamål att skydda samhällsmedlemmarnas säkerhet. Yrkade afslag å utskottets utlåtande i hvad det rörde hrr Bovins och Hasselrots motioner, samt återremiss af den del deraf, som angick hr Adlersparres förslag, på det detta sednare måtte blifva taget i förnyadt öfvervägande. Hr Henrik Hansson talade äfven för afslag å utlåtandet, emedan han var öfvertygad, att dödsstraffets afskaffande innebure en våda för samhället. Orsaken, hvarför mord på sednare tiden oftare blifvit begångna, ansåg tal. ligga i den omständigheten, att dödsstraffet ej numera behörigen tillämpas. Hr Ocklind röstade för bifall till utlätandet, emedan han ansåg dödsstraffet oberättigadt. Endast Gud, som gifvit lifvet, hade rätt att återtaga det. Vore således dödsstraffet i sig sjelft oberättigadt, kunde det för dess bibehållande anförda skälet, att endast detta straff vore ett osvikligt medel att skydda samhällsmedlemmarna, icke förtjena något afseende. Förmådde staten ej utan detta medel uppfylla sitt åliggande, kunde staten derför ej mera klandras än hvarje enskild, som icke kunde utföra det omöjliga. Hr Key yrkade bifall till utskottets utlåtande. Att stödja samhällsordningen på dödsstraffet vore att bygga den på hämndens och hatets makt, hvaremot, om man gjorde förbättringsprincipen gällande, man stödde samhället på kärlekens och frihetens makt. De farhågor, som uttalats för följderna af dödsstraffets afskaffande, skulle säkerligen lika litet gå i fullbordan, som de, hvilka, då tråga var om spöoch risstraffens samt husagans borttagande, blefro uttalade, och det af män, hvilka ansågos stå på höjden af sin tids bildning. Då staten vid samhällsordningens upprätthållande lät sig ledas af hämndkänslan, finge man ej dömma så strängt om mördaren, som dödar för att hämnas. Han följde endast statens exempel. Talaren uttalade till sist den öfvertygelsen, att enda medlet att göra krigets försvinnande från en dröm till en verklighet, vore dödsstraffets upphäfvande, samt hoppades med säkerhet, att innan ännu 19:de seklet gått till ända, skall dödsstraffet allmänt vara afskaffadt. Hr Siljeström upptog till bemötande åtskilligt af hvad frih. De Geer anfört. Att dödsstraffets afskaffande vore ett experiment med menniskolif, kunde enligt talarens åsigt icke med skäl påstås, men deremot ansåg talaren dess bibehållande kunna kallas ett sådant experiment. Om brotten i åtskilliga länder efter dödsstraffets afskaffande derstädes tilltagit, så kunde det, såsom äfven frih. De Geer, genom att påpeka de många olika faktorerna till ett lands brottslighet, medgifvit, bero på många andra orgaker och icke endast vara en följd af nyssnämnda åtgärd. Allmänna meningen hade, enligt hvad frih. De Geer yttrat, tillskrifvit de många morden år 1845 komung Oscars obenägenhet att tillämpa dödsstraffet, men talaren trodde ett af de förnämsta skälen till nämnda förhållande böra sökas i den detta år herrskande nöden. Brottens antal vore nemligen i allmänhet alltid större under tider af nöd och brist. Då man sagt, att dödsstraffet borde bibehållas för att afskräcka från grofva brott, kunde man fråga: hvartill tjemar väl detta straff, då sådana brott i trots deraf begås? Talaren slutade med att ,,rösta döden öfver dödsstraffet och uppmanade kammaren att ej vika från sin vid förra riksdagen uttalade mening, ty skedde detta, skulle det sedan alltid komma att åberopas såsom ett bevis derpå, att folket ej önskade reformen. Hr Ribbing underkastade utskottets utlåtande en uttörlig granskning, och anmärkte i början af sitt föredrag, mot dem, som betecknat dödsstraffet såsom förfärligt, att man i rättsfrågor ej finge låta bestämma sig af känslor. Tvenne frågor måste undersökas. Den första gällde dödsstraffets berättigande, den andra dess behöflighet. Först sedan den första frågan blitvit med ja besvarad, kunde det blifva tal om den sednare. Dess berättigande finge ej sökas i den omständigheten, huruvida det vore eller icke vore afskräckande eller förbättrande, lika litet som i den omständigheten, att misstag vid dess tillämpning kunde begås. Dess berättigande låge blott i dess förenlighet med statens ändamål. Talaren hade vid undersökning härom kommit till det resultat, att dödsstraftet vore berättigadt mot sådana handlingar, som afse att förstöra all rätt, att helt och hållet tillintetgöra staten eller individen. I fråga om behöfligheten ansåg talaren äfven densamma förefinnas, så länge sederna icke blifvit mera mildrade, än de för närvarande äro. Statens lagstiftning måste alltid vara ett aftryck och en afspeging af sederna. Hr Ahlgren understödde utskottets utlåtande och ansåg, att dödsstraffet både kan och bör bortagas. Detta straff vore icke rättvist, men om det skulle så anses, måste benådningsrätten vara en orättvisa. Man hade försvarat dödsstraffet såsom ett nödvärn, men det vore, enligt talarens åsigt, cko sannt, att staten behöfde använda nödvärn mot en vapenlös usling, som, man säge hvad man vill, staten dock eger många andra medel att göra oskadlig. Beträffande försvaret för dödsstraffet såsom det enda rättvisa straff för benådad lifsidsfånge, som begått mord, ansåg talaren ett dyikt resonnement icke rigtigt. Att ett sådan brott )egås, bevisar blott att vederbörande begått ett — — — — — h— — dd —— — —