Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1868, sida 2

utsträckta händer, i hopp att hinna till brunnen. Plötsligt ryggade han tillbaka. Hans hand hade vidrört någonting varmt, som rörde sig. Detta något var ett hufvud, och detta hufvud frågade: E Är det ni, Davidson? — Ja, svarade Jean. — Följ mig! En hand fattade Jeans hand. Efter flera omvägar, och sedan man stigit uppför några trappsteg, befann Jean sig i paviljongen, i bakgrunden af trädgården. Dett var ett herrligt månsken, och Jean kunde nu igenkänna Surypere. — Ni kommer just lagom, sade den förre skogvaktaren. Surypere skakade sorgsen på hufvudet. — Jag skall ej lemna er mera hädanefter, sade han, herr grefven är död! — Åh, utbrast Jean med rörelse. — Och dessa tvänne män, som gingo förbi er nere i gången; hafva dödat honom, — Vet du hvilka dessa män äro? — Inte ännu, men jag skall snart veta det. Suryperes vanligtvis lugna röst hade antagit ett uttryck af vrede och hot. — Hvarifrån kommer du? frågade Jean, — Från hotel du Louvre, der man sade mig, att herr Davidson nyss hade rest ut. — Och du trodde att du skulle finna mig här? — Ja, jag har kommit från rue de Saintonge, för att ej uppväcka misstankar. Der finns, i ett af våra hus, en passage, som för till korsvägen.