att uttala förbannelsen öfver hvar och en, som vågar hysa någon från symbolets formler afvikande åsigt. Alla de olika fraktionerna af ,,den rena lärans anhängare — Philippianer, Hengstenbergianer, Thomasianer, Hofmannianer m. fl. — hafva i symbolets åskådning om det i kristendomen väsentliga det föreningsband, som sammanhäller dem i striden mot fruktade motståndare, allt under det att de på kampens mellanstunder sinsemellan förkättra hvarandra såsom ,affällingar och — ej minst bland den tyska ortodoxiens eftersägare i vårt eget land — förete det föga uppbyggliga skådespelet af ett ,,allas krig mot alla. Och huru lyder då lösen från den motsatta sidan, trån det läger, der man samlas kring den fana, på hvilken den ortodoxa dogmbyggnadens anhängare mena sig läsa orden: ,otro, negativ kritik m. m., men hvars inskrift i sjelfva verket är: den oförfalskade kristendomen? Ja, denna lösen är lika litet som motpartiets någon uppfinning från gårdagen. Är ock dess ursprung ej af lika gammalt dato som det rättrogna symbolets, så kanhden dock nu åberopa mer än trehundraåriga anor. Ty när uttalades första gången de väckande lystringsord, som ännu i dag samla till en sluten falang alla dem, hvilka af hela sin själ nitälska för ett framåtskridande, en utveckling, ett djupare och allsidigare uppfattande och tillegnande inom de religiösa frågornas högvigtiga område? Detta skedde för mera än trehundrade år sedan i gryningen af den tidsperiod vi bruka betrakta såsom ledande öfver från medeltiden till den nyare tiden. I staden Worms äro församlade det tyska rikets kejsare, den katolska kyrkans prelater och furstar. Inför deras domstribunal har blifvit instämd en djerf nyhetsmakare, en affällig Augustinermunk, som vågat uppträda med kätterska läror, hvilka, om de funno gehör hos folket, tycktes skola för ,,den allena saliggörande kyrkans anseende komma att medföra oberäkneliga vådor. Hvad lärde han då, denne farlige ,otroshjelte? , Kyrkoläran, så var hans yrkande, , lärer ett, men den heliga skrift något helt annat. Man kan i de väsentligaste punkterna ej på samma gång vara en rättrogen anhängare af kyrkans lära och en bibeltrogen kristen. Välj derföre mellan bibelns kristendom och kyrkomötenas dogmer, mellan Guds ord och skröpliga menniskors påfund! Detta var oerhörda ord; ord, som nödvändigt måste uppkalla till motstånd hvarje menlös vän af lugnet och af ,,den bestäende ordningen. Att vederlägga kättarens påståenden ville ej rätt lyckas; men desto mera hotande ansatte man honom att han skulle svara rätt och slätt, om han ville återkalla sina satser eller icke. Och hans svar lät ej vänta på sig: , Eftersom då, svarade han, , Eders kejserliga majestät samt kurfurstliga och furstliga Nåder begära ett enfaldigt, rätt och slätt svar, så vill jag nu gifva ett sådant, som hvarken skall hafva klor eller tänder, nämligen detta: med mindre jag genom den heliga skrifts vittnesbörd eller genom uppenbara klara och bindande grunder blifver öfverbevisad (ty hvarken påfven eller kyrkomötena tror jag ensamt, då det ligger i öppen dag att de ofta hafva misstagit sig samt motsagt hvarandra), så att jag genom sjelfva de språk, som jag sjelf har anfört och brukat, blitver öfvertygad och mitt samvete fånget i Guds ord, så hvarken. vill eller kan jag återkalla något; ty det är icke säkert eller rådligt att göra något emot sitt samvete. Här står jag, kan icke annat, Gud hjelpe mig. Amen! Härmed var ai den store reformatorn den sats uttalad, som ännu i dag utgör grundtanken hos de män, hvilka äro att anse såsom de sannskyldige fullföljarne af Luthers påbegynta verk och derigenom såsom protestantismens enda verkliga målsmän i nutiden. Med bibelns egna utsagor såsom sitt vapen hade Luther riktat ett dråpslag mot den då gällande kyrkolärans anspråk på att vara ett uttryck af den sanna kristendomen. Och just genom att samvetsgrannt ansluta sig till bibeln, såsom varande det enda rättesnöret i fråga om hvad som för kristendomen är vä-I sendtligt eller icke, söker den framåtsträfvande vetenskapen i våra dagar verka för protestantismens vidare utbildning. i Att der i nästan alla hufvudpunkter råder en bestämd, outplånlig motsägelse sÖ mellan kristendomens urkunder och den ortodoxa kyrkoläran — detta är hvad bibelvetenskapen numera vetat göra gäl-st 1 I 8 lande. Hvarken den athanasianska treenig-i hetsläran, eller den angustinska arfsyndsläran, eller den chalcedonska kristologiens två-natursläran, eller den anselmska försoningsläran, hvarken den krasst bokstaf-!1