Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1868, sida 3

L—ä d T—?:—72—ä————— besynnerligt buller låtit höra sig i korridoren mellan er vå ning och vestra hvalfvet; att märken efter nyss utgjutet bloc der synts på golfvet och slutligen, att grefve Königsmark saknats i sin boning sedan sent i går qväll, då han lemnade den Vi vilja icke söka beskrifva hvad prinsessan erfor vid denna underrättelse. Bedöfvad, som af ett åskslag, föll hon vid dess slut ned utan sans, hvarför icke ätven utan lif? Hur mycken smärta skulle icke då varit henne besparad? — Återstår oss ännu att i detta kapitel teckna de sista dragen, sådane bistorien bevarat oss dem, af det upprörande uppträde, som i förtid afslutade en bana, så lysande genom jordiska företräden, samt så fläckfri och rik på ridderliga dygder som grefve Königsmarks. Det kan icke betviflas att våra läsare ju icke se grefvinnan Platens hand deri. Hennes vrede kunde icke släckas eller hämd mättas med mindre. Icke förlitande sig till kurfurstens stränghet, ordnade hon sjelf planen till sitt offers fall, anbefallande den furstlige slafven af sina lustar att öfvervaka dess verkställande. Slutande af fröken v. Kratzchs rapport att Königsmarks nästa steg skulle bli ett hemligt besök hos prinsessan, lät hon påföljande natt fyra köpta mördare bevaka hans steg. Sedan de sett honom inträda i slottet, dolde de sig bakom pelarne i den omnämnda korridoren, der de afbidade hans återkomst och, då han skulle passera deras gömställen, öfverföllo honom. Beväpnad endast med sin värja drog han den till sitt försvar, men efter en kort stunds strid brast den, då han vapenlös befann sig i sina mördares händer. Nu var hvarje motstånd fruktlöst. Han sjönk i sitt blod utan ett ljud af hot eller smärta. Men då hans bristande öga varsnade kurfursten, gömd i skuggan af en pelare, uppsträckte han sin hand och stammade med bruten röst: , Hon är oskyldig! Detta var hans sista ord. Hans lik släpades, ännu icke kallnadt, till ett hvalf i slottet, som derpå igenmurades och om hvilket man i långliga tider berättade, att en blodig skugga nattetid visade sigigången utanför. Vi äro här vid det sorgliga slutet af vår hjeltes historia, men tro oss dock böra, innan vi nedlägga pennan, med några ord underrätta läsaren om det öde, som väntade prinsessan I Oförsonlig i sitt hat och omättlig i sin hämd vände grefvinna