Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1868, sida 3

Hon hade icke förr påklädt sin morgondrägt, innan hon tillsade fröken v. Molk att hemta henne barnen. Denna gick, men återkom utan dessa. Hennes ansigte var färglöst, hennes lemmar darrande och hennes steg svigtande. Fasa och förskräckelse stodo målade i hela hennes väsende. — Hvad har händt? Mina barn? — utropade prinsessan vid hennes åsyn. — Var lugn för dem! Men .. men... — Hvem? Hvad? Något förskräckligt bar timat. — Ack, nådiga prinsessa! — stammade fröken v. Molk och fattade i en stol för att kunna hålla sig uppe. — Tala, tala! Denna ovisshet mördar mig. — Grefve Königsmark . . . — Königsmark? — stammade prrinsessan med bleknande läppar och sjönk i en stol. — T ... — Hvad? Säg ut! — Försvunnen; sedan i natt, då han lemnade er. — Omöjligt! Königsmark skulle flytt, bedragit mitt förtroende, svikit sina löften och förnekat sin ridderliga ära och tro? Nej, Anna, allt utom detta! Hvarken jordens alla skatter eller det hängande svärdet öfver hans hutvud skulle förmått honom till detta. Den som sagt dig detta är en eländig lögnare. — Nådiga prinsessa! . . . — Nej, säger jag dig! Grefve Königsmark är icke mäktig af en låghet. — Åndra äro det dock mot honom, och mera än låghet, grymhet, brott, mord . . . — O himmel! — utropade prinsessan och satte händerna för ögonen. : —Ni kan icke förblifva i okunnighet derom, ni måste veta allt, och då det sker genom mig, är det blott en påkostande pligt jag uppfyller. — Tala! — bad prinsessan. — Nå väl! På vägen till edra barns rum mötte jag er gamle tillgifne kammartjenare, som ni medfört från Celle; hans upprörda utseende ingaf mig farhågor, och jag frågade honom om någon fara var å färde? Ni vet det då icke? sade han och tillade, att något oerhördt tilldragit sig på natten. Derpå berättade han att vakten vid lilla slottsporten haft befallning att insläppa några beväpnade karlar i slottet; att ett