Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1868, sida 3

eqds MES ETS Platen dessa nu mot henne och intalade kurfursten nödvändigheten af att förklara henne brottslig, för att rättvisa våldet mot Königsmark. hvilket icke länge kunde förblifva en hemlighet för verlden eller undslippa hennes dom. Efter en kort och skamlig process blef hon skild från sin gemål och dömd att tillbringa sin återstående lefnad som fånge på slottet Ahlen, i Celliska landet. Ännu ii sista stunden ville grefvinnan Platen njuta af hämdens bittra fröjd och ställde sig i den väg prinsessan passerade, då hon lemnade slottet i Hannover för att icke mer dit återvända, helsande henne med önskan om lycka på resan. — Jag kan icke besvara er med en önskan i samma anda, emedan lyckan måste blifva fremmande för ett hjerta, sådant som ert —sade prinsessan. — O, för hvilket pris skulle jag vilja tillbyta mig er plats? Då bleka vålnader störa er enslighet och blodröster tilltala er ur nattens tystnad, hur skall ni icke afundas lugnet af ett rent samvete och minne utan ånger? Farväl, min grefvinna, jag beklagar er och skall aldrig utan medlidande påminna mig er! --. Med dessa ord lemnade hon henne och fortsatte lugnt sin väg genom slottsgången till den väntande vagnen, som skulle föra henne till hennes förvisningsort. Men, torde läsaren fråga, fann hon då intet förssbar, eller beskydd af sin fader och moder? Såsom vi förut sagt, tystar politiken naturens röster och hjertats talan. Hannover i sin nyvunna makt var icke en fiende, hvilken Celle vågade reta, och den svage hertigen lemnade sin dotter i hennes fienders våld. Men den eviga rättvisan har en lag också mot styrkans rätt. Det förr så praktlystna kurfarstliga hofvet blef innan kort ett lasarett för sinnesslöa och själssjuka menniskohanmar, som plågades af lifvet och afskydde döden. Under det prinsessan i fångenskapens enslighet höjde sin själ öfver jordens lidanden och sorger, fällde kurfurstinnan ofta, oaktadt det Olbereuska blodet, saknadens tårar öfver henne och klagade, att med henne hade lyckan vikit från Hannoverska hofvet och den återstående glädjen från bennes lif. Hvad fröken v. Molk beträffar vägrades henne att åtfölja sin matmoder i fångenskapen. Hon drog sig trån verlden i ett stilla lif och glömde ingen dag att uppsända böner för den älskade, oskyldigt lidande prinsessan.