Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1868, sida 2

vara den förnämsta. Det vore orimligt att göra grekiskan till tvunget läroämne, då man kunde erhålla den högsta filosofiska, juridiska och medicinska graden utan att kunna ett ord grekiska. Endast prester och de lärare, som undervisade i grekiskan vid universitet och vid läroverket, hade äliggande att läsa detta språk. Att för deras skull tvinga alla, som rille lära latin, att äfven lära grekiska, kunde icke försvaras. Engelska språket med dess rika litteratur och förträffliga arbeten inom alla det menskliga vetandets grenar och som talades öfver hela verlden, förordades af talaren såsom läroämne för dem, som ville välja detta språk i grekiskans ställe. All den oreda, som biskop Beckman ansett skulle i undervisningen häraf uppkomma, visade talaren sakna all grund. Den uppgitna svårigheten att sysselsätta de ynglingar, som icke läste grekiska, kunde väl icke vara så stor som föregafs, då under nära 20 år, eller ända från 1849 tills nu, med undantag af tiden från 1859 till 1865, grekiskan varit frivillig, fastän sedan 1865 med den olämpliga föreskriften, att man skulle hafva svag förmåga, för att få åtnjuta friheten från grekiska. Olämpligheten af detta vilkor visades utförligt af talaren, som icke insåg något skäl hvarföre man icke äfven med en stor förmåga kunde få fritt välja eller afstå från grekiskan. Såsom bevis på till hvilken grad kärleken till Latium och Hellas kunde förtaga all känsla och kunskap om vår egen forntid, hade talaren med förvåning hört en föregående talare ifrågasätta, huruvida med det fornnordiska språket menades det som talades af Oden och Asarne. Man tycktes hafva så förblindat sig genom de af denne talare åberopade Demostheneska blixtarne, att man glömt sin egen litteratur, som 1,000 år efter Asarne blomstrade i en del af vår nord. Talaren slutade med, att han i denna fråga icke kände mer än ett verkligt motståndsskäl, hvilket icke vore godt men starkt, det gamla, kända, oöfvervinneliga, ganska ärliga: ,,non possumus, Grefve Sparre ansåg att första kammaren ej borde konstituera sig till ett lärareparlament samt höll före, att det vore mindre lämpligt, att nu åter hos K. M:t begära samma anordning i de klassiska språkens studerande i skolorna, som för kort tid sedan, efter regeringens pröfning och lärarekollegiernas hörande, ansetts otjenlig. Man hade frågat: om romarnes bildning hvilade på grekerna, hvarpå hvilade grekernas, och besvarat den frågan med att de sednares kultur hvilade på en föregående österländsk; men deraf följde icke, att man kunde undvara grekiskan, fastän man kunde undvara det österländska språket. Af den omständigheten, att några lärare i grekiska uti våra skolor lemnat en dålig undervisning, borde man ej bedöma värdet af dessa studier eller draga slutsatser rörande dessa studiers praktiska resultater. Man fäste sig vid felen i undervisningen, hvilken en talare kallat för ett uppklättrande på paradigmernas stege, och på denna grund förklarade man studerandet af de gamla språken gagnlöst. En föregående talare hade föreslagit, att skolungdomen i stället skulle studera vationalekonomi. Grefve Sparre sade sig i många år hafva egnat sig deråt, men i ett sådant barndomstillstånd befunne sig ännu denna vetenskap, att talaren ej dragit synnerlig nytta af sitt studerande, och att göra statsekonomien till läroämne i skolorna ansåg han allra minst lämpligt. Man hade äfven talat om att lärjungarne voro allt för mycket jägtade. Grefve Sparre hade sjelf en yngling, som läste både grekiska och latin, men kunde icke finna att gossen på något sätt var öfveransträngd. Man hade sagt, att sjelfförgudningen skulle vara mindre om man läst Plato, men man ville ändå hindra ungdomen från möjligheten att öra bekantskap med såväl Plato, som grekernas öfriga litteratur. Man hade likaledes påstått, att man vid mognare år kunde inhemta klassisk bildning, om man hade råd och tid dertill, men talaren ansåg detta möta stora svårigheter, om man ej i ungdomen inhemtat elementerna. Sjelf hade talaren läst grekiska i skolan, och han läste ännu med nöje och förtjusning på lediga stunder grekiska författare, och fann Aristoteles, hvars skrifter etter 3,000 år ännu bibehöllo sitt stora värde, beundransvärd. Det skadade icke heller, menade talaren, att läsa något hebreiska, för att kunna studera bibeln; åtminstone hade detta språk företräde framför införandet i vära skolor af studiet utaf finska och mongoliska. Kunskap i de klassiska språken underlättade i väsentlig mån lärandet af de moderna. I likhet med hr Beckman motsatte sig talaren införandet af en tredje bildningslinie j på sidan om de två nuvarande, den lärda och rejla, samt menade att vi i ordnandet af vår unlervisning icke kunde isolera oss från andra länler, utan måste följa deras föredöme. Hr Hasselrot sade sig i sin ungdom hafva il kolan studerat grekiska och latin, men deraf icke naft någon fördel. Hans språkstudier i skolan iade blott medfört en brist, som följt honom i hela ians lif, och i mognare år hade han med möda nåst förvärfva sig kännedomen i lefvande språk. äfven naturens bok hade under hans skoltid förblifvit ouppslagem för honom och under äldre år tade han måst förskaffa sig de kunskaper han egde J naturvetenskaper. En föregående talare hade agt, att vi ej borde isolera oss från den öfriga , erlden. Detta gjorde vi just, om undervisningen skolorna skedde på samma sätt som förut. Lärde i oss deremot ett språk, som talas på hela joren, vore detta långt vigtigare än att ega i sitt) (4 ninne några ord af den grekiska terminologien. dan hade talat om hur vigtigt det var att känna 1 lato och Aristoteles, men hr Hasselrot undrade uru många det fanns som kommit så långt, att 1 e läste dessa författare med förtjusning och beag. annu mindre voro deras antal, som kunde isa bibeln på grundspråket. För danande af prakiska embetsmän och den allmänna medbergerliga ildningen vore grekiskan icke nödvändig. Lärungarne borde ega full valfrihet. I afseende å de t vårigheter, som ansetts möta för den nya anordingen i undervisningen, bemöttes dessa invändingar med det förklarande, att hvad som kunnat ke 1856 äfven nu kunde genomföras. Hr Arrhenius yttrade, att vår tids civilisation r en helt annan än förgångna tiders, och att den ildning, som vinnes genom läsandet af de klassi-s ka språken i våra skolor, numera är af mindre e igt. Vår tids bildning har sammanväxt med forndens. Valet borde vara fritt, och hvarhelst en uglig lärare i grekiska fuanes, skulle han icke kna lärjungar. Anmärkningsvärdt föreföll detlr. onom, att man först föreskrikvit, att grekiska ej k ore nödvändig för embetsexamina. Derpå hade i ny föreskrift följt, att dispens från detta språk P idast skulle lemnas dem, som af oförmåga ej fe ande följa med hela den lärda undervisningen, s, ler dumhufvudena. Att dömma häraf ville det nas, som skulle det varit dessa, hvilka man antt mest lämpliga till embetsmän. Talaren ville ke förringa värdet af klassiska studier, men han såg nödvändigare att man fortgick i utvecklingen de praktiska och naturvetenskaperna, och sade Zz önska upplefva den dag, då reallinien i våra olor räknade lika många lärjungar, som den Pp k. lärda, och då realstudierna derstades blifvit ic dnade till ett helt. Grefve H. Wachtmeister framhöll i bevisande d den ringa nytta de klassiska studierna i skorna medförde. Flertalet af dem, som tagit stuntexamen, hade ej kunnat mera än hjelpligt öfrsätta Xenophons Anabasis och några rapsodier et Homerus, och hade man lagt för dem någon svåre grekisk författare, hade det nästan varit detmma som att bedja dem läsa syriska och araska. Mycken tid och arbete hade härvid gått ve rlorad. som tra kunnat använgada fHAAnA HA