-sinre utveckling under de 3 sednaste år-hundradena, att reformationen och enväldet hafva ihjelslagit den medeltida ståndsst J indelningen, så att vi nu, enligt grundla, gen, inga ständer hafva, utan endast nåÅgra lika berättigade samfundsklasser utan -skarpa gränsor och speciella privilegier, så att de lätt flyta öfver i hvarandra. ePresterna i folkkyrkan F) äro enligt min mening endast en del af landets embetsmän, utan serskilda rättigheter, helt och I hållet sidoerdnade de andre embetsmänAnen, och det är i hög grad meningslöst 8 att afsöndra dem såsom ett särskildt stånd, hvilket man egentligen gör, när man kalfllar dem , Geistligheden. 1l Man tänke blott på detta namns betySI delse. ,,Geistligheden betecknar ju ett stånd, som har privilegium på det and-liga; den rollen spelade presterna i mev I deltiden; de spela den ännu, der papismen herrskar. Men här i landet hafva s t 5presterna icke monopol på det kristliga, än mindre på allt det andliga. I den katolska verlden är , Geistligheden sjelfva kyrkan, som tager lekmännen med på släptåget; men blir endast genom sin förbindelse med presterskapet, i högsta mening andlig. I vår folkkyrka finnes visserligen många andliga menniskor och hjertliga kristna bland presterna; men det är icke den teologiska embetsexamen eller I kallelsen till ett kristligt embete eller prestkragen, som drager anden till sig; det I finnes äfven oandliga menniskor bland presterna. Nå derom, säger man, äro ju alla förnustiga menniskor ense, det har gått med benämningen ,,de andlige (Geistligheden) som med så många andra, att den under tidernas lopp förlorat sin ursprungflliga betydelse; men, tillägger man, när man nu en gång vet detta, så skadar det sju alldeles icke att bruka den som ett (gemensamt namn på alla våra prester, både de höge och låge; vi mena ju dermed icke, att de äro andligare än andra, sutan blott att de hafva rättighet att predika och döpa och gå i prestrock och krage. . Men huru missledande är likväl icke denna benämning! Läser man icke städse si tidningarne, att vid den och den middagen, den och den högtidligheten eller begrafningen voro åtskillige ,,andlige och verldslige embetsmän församlade? Tager man icke munnen full med papism, då man sammanslår alla andra olika slag af embetsmän — officerare, domare, läkare, tulltjenstemän 0. s. v. — i motsats tilll måhända tre, fyra prester och underordnar dem såsom , verldsliga under dem? Man kan tala om ,,de ting, som höra till denna verlden och om dem, som ,, höra till Guds rike; man kan tala kristligt om verldsliga menniskor och om troende, men att gifva en del af folkets embetsmän, som icke äro kallade till sin plats derför att de äro andliga eller gudfruktiga menniskor, utan blott derför att de hafva tagit en särskild examen och fått en särskild bildning — att gifva dem en benämning, som innebär, att de i sig sjelfva skulle vara mer helige och himmelske och mindre verldslige än de andre, det är papistiskt. Och det är farligt. Närmast för presterna sjelfve, emedan man derigenom städse närer hos dem den inbillning, att de tillhöra ett slutet ,,stånd med särskilda rättigheter, att de utgöra en stat i staten. Hvarje gång det af regeringen eller af kristna lekmän föreslås en lämplig förändring i vårt folkkyrkliga samhällstörhållande, så ropa de nio tiondedelarne af presterna: ,,de andlige måste först höras! Det vill med andra ord säga: vi prester äro icke blott embetsmän; vi äro den tredje regeringsmakten i landet vid sidan af konungen och riksdagen. Man inför näringsfrihet, trots ett starkt motstånd från näringsidkarne — de behöfva icke särskildt tillfrågas; man reducerar och omorganiserar armåen och frågar alldeles icke otficerskåren om dess mening; man säljer statsskogar, och det faller aldrig jägeritjenstemännen in, att man borde fråga dem först. Men så snart det endast är tal om att ordinerade män, som redan hafva rätt att predika och döpa, skola få lof att göra detta för deras räkning, som vilja löna dem ur sin egen pung, allt under prostars och biskopars tillsyn, så ropar man: ,de andlige skola höras, och när man hört dem, begära de äfven att blifva åtlydda. Ja, då reser sig en storm från presternas sida. Månne ej detta kommer derat, att de kallas , det andliga ståndet, och att de, förledda af detta namn, ännu tro, att de äro de egentlige magthafvarne i kyrkan, samt att det följaktligen är en ,,usurpation, när ,de verldslige blanda sig i deras angelägenheter? — — vDe andlige i luthersk och kristlig mening äro icke lärarne såsom en sluten helig skara, utan församlingen, i hvilken alla hafva del i anden och derför kallås de sj, andlige. Vill man i en luthersk-evangelisk solkkyrka fråga , de andlige till råds, skall man icke rådfråga prestmötena eller biskoparne, utan församlingen; och kan man icke framvisa den sanna församlin-set gen, de troende, emedan ingen är som fö-då rer bok öfver dem, utom vär Herre i himmelen, så skall man rådfråga folket sjelft genom dess representation, ty i folkkyrkan m är folket sjelft församlingen, den enda Geistlighed vi kunna framvisa. Såsom medlemmar af folkkyrkan kunna presterna n naturligtvis hafva säte i en kyrkokommis-m sion och kunna äfven göra nytta i den, uns emedan många af dem höra till dess sakkunnigaste medlemmar: men vill man til-et lägga den en särskild rättighet att vara i tren sådan kommission och tillerkänna dem sit ett jemförelsevis stort antal platser i den-.. samma, då är det af behofvet påkalladt, re att man påminnes derom, att presterna, be förutom sin sakkunskap, ofta medföra ett annat element, nemligen den papistiska tron, att de äro ,,de andlige, andens bärare, de vår Herres ståthållare på jorden. — — — m. Hvad presterna äro såsom Herrans tje-ssa nare är Hans och deras sak; såsom emH. betsmän äro de i hvarje fall konungens och folkets tjenare och hafva alldeles info sen fordran på att höras och tillspörjas så och råda och styra mera än regeringens undra tjenare. Och derför är det jag villlae äro eniga med sdi, ippmana alla, som häruti nig, att medverka till att vi kunna få orvä