Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1868, sida 3

lifvet, meddelar nu Trondhjems Adresse för den 15 Februari följande närmare detaljer: Natten till förliden Onsdag blefvo gårdarne Klethammer, Enang och torpet Enangsmarken i Lönset, annex till Opdal, bortryckta af ett snöskred. Dessa gårdar ligga vid Driv-elfven icke långt från vägen mellan Opdal och Sundalen, der en längre tid en större arbetsstyrka varit samlad i och för den nya våganläggningen. Efter hvad man i förrgår kunde döma, voro omkring 30 personer dödade och 23 mer eller mindre skadade. Af de tre ofvannämnda ställena ligga de två yttersta på ett afstånd af minst tusen alnar från hvarandra på den temligen branta sjellsluttningen, som blott med få och smala afsatser stupar ned mot Driv-elfven. Skredet synes ha gått från toppen af fjellet och i nämnda bredd ända ned till elfven. Begge gårdarne såväl som torpet äro till den grad bortsopade, att man omöjligt kan se hvar byggningarne stått. På gården Klethammer ha mannen, hustrun och ett barn omkommit; deremot äro tre barn räddade. Dessa lågo i samma säng som fadren; om skredet åtskiljt dem vet man icke. Afven på den andra gården, liksom på torpet, äro man och hustru döda. Likaledes äro omkring tjugo vägarbetare, som voro fördelade på dessa tre ställen, omkomna, tillika med en uppsyningsman vid vägarbetet; denne blef snart uppgräfd, men båda benen voro afslagna, och han dog kort derefter. Då skredet kom, ungefär vid midnatt, satt en af vägingeniörerna och en landthandlande från trakten ännu uppe i ett rum i öfra våningen. Lufsttrycket, som föregick snöskredet, bortströk taket på byggningen, och straxt derefter befunno sig båda välbehållna ofvanpå snön utan att ha begrepp om huru det gått till. Flera blefvo på samma sätt uppslungade på snöfältet, der de gingo omkring i bara linnet, sökande än den ena, än den andra af de bortryckta gårdarne, och af dessa blefvo flera illa medfarna af kölden. Den nittonårige sonen på en af gårdarne fick, medan han vandrade omkring, höra ett klagande ljud, och då han gick till stället derifrån det kom fann han der sin tjugoåriga syster halft begrafven i snön och ur stånd att hjelpa sig sjelf. Med den beslutsamhet, som faran framkallar, tog han henne på ryggen och bar henne uppför fjellet minst åttahundra alnar upp till Enangsmarken der ban, som vi sett, fann allt bortsopadt, då han måste bege sig vidare, ungefär lika långt, till en granngård, der han slutligen lyckades få tak både åt henne och sig sjelf. På Enangsmarken voro fjorton menniskor, af hvilka blott en återfunnits nere vid elfven och död. Inalles hade tio till tolf lik blifvit uppgräfda; inga menniskor hade ännu träffats vid lif. Nästan alla kreaturen äro äfven omkomna; en häst, en ko och ett svin hade dock vid uppgräfvandet befunnits oskadade. Svinet låg formligen inklämdt i en af den starka sammanpressningen nästan till is förvandlad snömassa. Det sprang några steg och tumlade öfver ända, men reste sig igen och började äta snö; det var naturligtvis efter ett par dygns fasta hungrigt. Hästen upptäcktes derigenom, att man såg en buske röra sig, och då man gräfde stitte man strax på dess hufvud. Han hade bitit i busken, sannolikt för att äta, och tycktes genom sitt gnäggande ådagalägga sin glädje öfver sin räddning. För femtio år sedan gick Stigern, nu gingo granngårdarne; för hundra år sedan träffades Enang och förmodligen äfven Klethammer af samma olycka. Man hoppas att gräfningen skall kunna med all skyndsamhet försiggå. Utom ett stort antal vägarbetare, som befinna sig rundtomkring på gårdarne, har hela Opdalens unga manskap ilat ned på sina skidor, med spaden på axeln. Utom detta stora skred ha flera mindre i närheten egt rum, dock utan att göra någon synnerlig skada; men på vägen mellan Klethammer och Aalbu hänga tre hotande ,,fonder: Detlifonden, Holsfonden och Böaletfonden, hvilka skjuta långt ut öfver bergskanten och tyckas sväfva som skyar i luften. Man är ej utan fruktan för att det äfven från detta håll kan komma skred.