Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1868, sida 2

ven furie Med hennes sjelfbedrägeri var det slut. Hoppe hade för henne släckt sitt sista irrblossken. Ur askan a hennes gäckade lidelsers grafrum steg hatet med en omättlis hunger efter hämd. Orolig och qvald som ett fängsladt rof djur kastade hon sig än hit, än dit på sina ejderbolstrar, af bidande morgonens gryning. Knappast hade rörelsen begyn i slottet innan hon affärdade ett bud till kurfursten, som un: derrättade honom om, att hon var opasslig och önskade så fört som möjligt ett samtal med honom. i Han dröjde icke att infinna sig. — Ni mår icke väl, min skönhet? — sade han, i det han närmade sig soffan, der hon i en något vårdslös morgontoilett låg med näsduken för ögonen. — Edra ögon äro röda Hvem har vågat komma er att fälla tårar? — Mina qval äro bittra. — Är det möjligt? — Jag lider obeskrifligt. — Trösta er, min skönhet! Vi skola se till hvilka läkemedel kunna hjelpa. — Ack, min furste, ni anar icke hvilka lågheter och nedrigheter här bedrifvas, hvilka skändligheter man tillåter sig inom er borg, hvilka nattliga scener ... Kurfursten skrattade. — Ni skrattar, min furste, ni skrattar åt en fräckhet, som bedrager er, begabbar mig och vanärar ert hus. — Hvad säger ni, min dyra? Hvem talar ni om? — Om grefve Königsmark att börja med. — Königsmark? Hvad har han gjort, som kan framkalla så svåra anklagelser? hak — Han älskar prinsessan och är af henne älskad tillaka ... — Inte annat? Låtom oss blunda för dessa bagateller, de måste ha sin gång. Man får i sådane fall ej vara så nogräknad. — Och han slog sin arm om hennes lif. — Nej, ers durchlaucht, det går ej an att blunda för sådane skandaler som här beredas. På festerna, som vänta, skall ni få se prinsessan bära de perlor, som vägrats er. De tillhöra nu henne, och den oförskämde ler i mjugg öfver att hafva bedragit er och skrattar med henne åt ert ädelmod att bjuda honom en furstekrona.