Ännu för få tiotal af år sedan voro föreställningssätten om eganderätten till skogen och aktningen för densamma ganska dunkla uti t. o. m. mellersta och södra Sverge. Det var en vanlig sak, vid början af detta århundrade, att allmogen i byarne vintertiden i samlade foror drog ut till oloflig skogsfångst å både kronoskog och enskilta skogar vid Mälarens stränder. Oloflig kolning, äfven på enskilta skogar, pågår helt visst ännu i dag i våra bergslager, trots bruksegarnes alla bemödanden att förebygga densamma. — Och allt detta bedrifves af menniskor, som visserligen eljest icke skulle vilja betraktas såsom tjufvar. Samme man, som på intet vis skulle kunna förmås att taga ett höfång från din äng eller ur din lada, skyggar ej tillbaka för att fälla några träd eller bränna en mila på din skog. Det är, hvad Norrland angår, först i sednaste tider en förändring börjat inträda i denna uppfattning, och det förnämligast genom det värde skogen i och med sågverksrörelsen erhållit, äfvensom ock genom den noggrannare tillsyn, som staten börjat egna sina skogar. Men under brytningsperioden — innan den vaknade insigten hunnit utbilda sig till aktning för eganderätten — uppstå här mellan skogsåverkarne och de myndigheter, som skola förhindra deras dåd, oaflåtliga konflikter, hvilka till karakteren endast kunna jemföras med smuggleriet på våra kuster. Vi vilja för tillfället icke pröfva om och i hvad mån våra skogsförfattningar och deras tillämpning varit egnade att underhålla dessa konflikter; så mycket kan man dock med trygghet påstå, att om ej den ogrundade farhägan för skogsförödelse gjort sig, gällande i så hög grad äfven i de offentliga myndigheternas förfarande, utan allmogen erhållit en större skogsulsyning, så skulle det mesta af hvad som nu afverkats olagligt varit laga fång och ärligt arbete. Visserligen hade härmed beslagsandelarne varit ringa, men moraliteten hos både allmoge och tjenstemän hade befunnit sig på en bättre ståndpunkt. Så framkalla ovisa åtgärder — äfven då deras välmening är omisskännelig — oordningar och lagöfverträdelser, äfven hos en i grunden laglydig befolkning. Det var önskan att skydda hela landets industri, som gjorde en kraftig och redbar kustbefolkning till smugglare, som icke aktade för rof mången gång att taga menniskolif; så är det den oförståndiga uppfattningen af kronoskogarnes skyddande och deras förmåga att bära en större laglig alverkning, som framkallar den olagliga skogsfångsten, hvilken antagligen skall fortfara, äfven om jägeribetjeningen mångdubblades, så länge de inskränkände föreskrifterna förblifva gällande. Ett korrektiv gifves dock emot det onda, ech detta, det medgifves, vore fullt verksamt, d. ä. att intet olofligt afverkadt timmer funne köpare, hvilket åter innebär, att all sågverksrörelse upphörde, ty omöjligheten för sågverksegarne att kontrollera lagliga åtkomsten af hvarje timmerstock som honom hembjudes måste vara för hvar och en klar. När man återvänder till detta urtillstånd, så skulle visserligen de olofliga fällningarne upphöra, för att gifva rum ät det gamla svedjandet, såvida ännu några menniskor ville bebo dessa trakter. Men en annan sak är, huruvida detta vore för landet i öfrigt nyttigt. Vi återkomma till en närmare utveckling af detta ämne.