DE TIUGOEN. Pariserskildringar af Scholl. (Öfversättning af Sigfrid Nyberg.) FÖRSTA DELEN. Tvungen att afstå från hufvudstadens rikare qvarter, drog jag mig tillbaka med några ecus, som återstodo mig, och hyrde ett möbleradt rum i Quartier Latin. Jag gjorde der bekantskap med en medicine studiosus, vid namn Dalibert. Med honom hade jag intagit middag på restaurationen vid rue Dauphine. Och från honom hade jag tagit spaden, som skulle göra mig till mördare. Jag kan ej afhålla mig från att ofta tänka, att utan den otålighet, som föranledde mig att fatta detta förbannade verktyg, skulle jag i dag vara en man, lik andra män, medan jag nu ej utan rysning kan kasta en blick på de otroliga tilldragelser jag upplefvat. — Hvad har du gjort? utropade Dalibert, då han såg vaktaren falla. — Vi äro räddade, svarade jag kallt. Medan han lutade sig öfver den olycklige, för att se om han ännu andades, upptog jag ur hålet ett skrin, som. jag bar till kabrioletten. — Nåväl, frågade jag derefter min kamrat. — Han är död, svarade Dalibert med fasa. Då utvidgade jag hålet, vi ditlade liket,