Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1868, sida 1

med denna jerngåta, som hade kostat mig en menniskas lif. Jag försökte alla de små nycklar, jag kunde finna. Ingen öppnade. Jag vågade ej anlita en låssmed, emedan jag ej visste hvad som fanns i skrinet. Jag föll på den tanken att begagna fjedern i mitt ur såsom fil. Jag krossade detta ur, det enda minne, som återstod mig efter min fader! Det hade utvisat min födelsestund, det hängde vid min faders hufvudgärd, då han uppgaf sin sista suck. Jag krossade det! Sedan jag instuckit fjedern mellan locket och sjelfva skrinet, började jag fila. Arbetet gick långsamt, långsamt. Min sinnesrörelse ökades, mitt hjerta slog med fördubblade slag. Tidiefter annan sprang jag upp. Jag tyckte att någon betraktade mig. Jag gick till dörren, för att öfvertyga mig att den var stängd; till skåpet, för att se om någon fanns der: jag drog sänggardinerna åt sidan, för att öfvertyga mig att icke heller der låg någon. O! hvilka spöken jag såg denna natt! Hvilka hånskratt genljödo i mina öron! Okända röster, osynliga varelser ropade till mig: — Årbeta, mördare! Du skall blifva rik! Du skall hafva guld, makt! Men vi skola stå bredvid dig under natten! En kallsvett framsipprade på min panna. Jag tömde ett glas vatten och återtog mitt arbete. Omkring klockan fem på morgonen kände jag att locket började gifva vika,