Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1868, sida 1

och sedan vi öfyerhöljt det med jord, återtogo vi vägen till Paris. Då en tulltjensteman nalkades kabrioletten, för att frågh, om vi ej medförde något som borde törtullas, klappade mitt hjerta häftigt. Skrinet var litet och jag hade gömt det under sitsen. — Vi ha ätit middag vid Saint Maude sade Dalibert, och återkomma nu derifrån. I Tjenstemannen törde sin lanterna rundtomkring oss och aflägsnade sig, i det han sade: det är bra. Vi återvände till stället, der vi hade fått kabrioletten, och jag befann mig snart derefter i mitt rum, med skrinet framför mig. — Hör på, sade Dalibert då till mig, jag vill inte gå längre. Detta brott, i hvilket jag finner mig vara en medbrottsling, är redan alltför tungt för mig. Om du vill som jag, skola vi kasta detta skrin i Seinen; må det hvila der med sitt innehåll, och vi skola under hela vårt lif söka försona mordet på denne stackars vaktare, som endast gjorde sin pligt. — Det står dig fritt att draga dig tillbaka, sade jag till Dalibert; men jag skall fullfölja ända till slutet. — Farväl då, utropade han, jag lemnar Paris och drar mig undan till någon aflägsen vrå, der jag skall försöka förtjena himlens förlåtelse. — Farväl! återtog jag med otålighet. Och jag tillade: — Men kom ihåg, att om du talar, störtar du dig sjelf jemte mig. — Jag skall tiga. Han gick, och jag stannade ensam qvar