fall följa mig på vägen! I natt, sedan allt blifvit tyst i slottet, låt mig under fröken v. Molks fönster mottaga en helsning af er, en blomma, ett blad af den ros, jag i dag vid min hemkomst såg i ert fönster! O, vägra icke denna bön af er ödmjukaste och trognaste tjenare Filip Königsmark. Knappast hade detta bref genom fröken v. Molks hand kommit i prinsessans och under hennes ögon, innan hon innestängde sig i sitt kabinett och nedskref följande rader: Min grefve! Ni förstår föga bitterheten af de lidanden jag erfarit, om ni tror att glansen af en krona kan derför vara en läkedom. Nej, det finnes ej någon ståt, någon höghet på jorden, som förmår det. Mitt beslut är fast, orubbligt; det låter icke af några händelsernas skiften förändra sig. Mitt hjerta kan endast komma till lugn långt från detta förhatliga ställe, i fredens och stillhetens sköte. Omgifven af fromheten och andakten skall jag finna den sällhet, som jag annars öfverallt skall fåfängt söka. Alltså, här är icke fråga om ett steg tillbaka, endast framåt! När låter sig detta göra? När skall bojan lossas för den fångna? Låtom oss icke förhala tiden! Lyckan tyckes gynna oss genom min gemåls bortovaro och det uteslutande intresse, hvarvid det kanske redan i morgon löpande ryktet skall fängsla alla sinnen. O, med hvilken otålighet jag afbidar ert svar! Hvad ville jag ej ge för ett muntligt samtal med er, och dock, hur tacksom är jag icke för den försigtighet ni ålägger er? Genom min trogna Molk skall ni gifva mig edra förslager tillkänna. Jag tviflar icke på den klokhet, som bestämmer dem, eller det nit, som leder deras verkställande. Om jag det gjorde, eller ifrågasatte uppriktigheten af den vänskap, det ädelmod, ni visar mig, hur mycket olyckligare skulle jag ej vara, till hvem hade jag att vända mig? Alltså, var viss på den aktning och tacksamhet, hvarmed jag tecknar Sophia. Då prinsessan slutat detta bref, lemnade hon det tillika med en törnros tll Anna samt underrättade henne om det sätt, hvarpå Königsmark skulle afhemta det. Då allt var tyst