Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1868, sida 2

Framtiden tillhör er! Herr de Navarran tryckte Jean Deslions hand och sjönk tillbaka på kuddarne. Surypåre fattade Jeans hand och förde honom till det angränsande rummet. i Der klippte han skogvaktarens hår och bortrakade hans mustacher. Derefter utgöt han öfver hans hufvud en vätska, som förlänade detsamma Yankeens rödaktiga färg. En resdrägt låg i ordning, hvilken Jean hastigt iklädde sig. Och då han några ögonblick. derefter steg upp i vagnen, som väntade framför trappan, hade ingen i verlden kunnat känna igen skogvaktaren, — hvarken gamla Madelaine, hans moder, hans syster Louise, eller den stolta Blanche de Charmeney. — Kör, sade Surypere. Och postchäsen for af i galopp. Jean kände sitt bjerta sammantryckas, då han aflägsnade sig från allt hvad han ilskade i verlden. Han tänkte på hyddan, på Louises tärar, på detta barn utan namn, som skulle ödas. Han förlitade sig på sin moders godhet, nen endast han förmådde tysta de elaka ungorna. Skulle denna stackars flicka, som han fgudade och som en niding bedragit, afva nog styrka att öfverlefra sin dygd, itt lugn, sina ungdomsdrömmar? Men hvad var att göra? Återvända till yddan, för att straxt derefter fängslas om en brottsling? (Eorts.)