Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1868, sida 2

Jean trodde sig drömma. Grefven fortor: — Vare sig du gör mycket godt eller mycket ondt — blir det en sak mellan Gud och dig! Antager du? Jean återsåg å ena sidan Blanche de Charmeney, i det hon slog honom i ansigtet, å den andra sin liflösa syster, sådan man hade uppdragit henne ur Vespre. Han tänkte på de hämndplaner, han hade öfvervägt, och, utan att ens veta hvad grefven kunde fordra af honom, svarade han med fast röst: — Jag antar. Dervid egde en liten scen rum, som icke undföll herr de Navarran. Surypere hade infört skogvaktaren till grefven, utan att tänka på att betrakta honom; men nu kastade hon ögonen på den, som skulle blifva den allsmäktige chefen, och han mumlade: — Är det möjligt? Surypere tog ett steg framåt. Jean stod bredvid soffan; lampskenet upplyste fullkomligt hans ansigte. — Det är verkligen han, min Gud! sade Surypere. Och han tillade: — Min sista blodsdroppe tillhör honom. Herr de Navarran uppreste sig mot kuddarne. — Gypna skrinet, sade han till Surypåre. Ett jernskrin stod bredvid soffan. — Gil mig manuskriptet och nycklarne. Surypere lydde. — Krutet och nålen, tillade grefven. Och i det han vände sig till Jean, fortfor han: