Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1868, sida 2

— Uitåt! Herr grefven väntar er mod otålighet. i Denne invivid känna våra läsare redan, — det var Surypere. Jean hoppade ned från sin häst, som tog vägen till stallet. Surypere lät skogvaktaren stiga upp i första våningen till herr de Navarrans rum. En tjock matta förtog der ljudet af fotstegen. Framför dörrarne och fönstren hängde svarta sammetsdraperier. På ett bord i midten af rummet brann en lampa under en mattslipad glaskupa. En mängd flaskor stodo uppradade på kaminen. Grefven låg utsträckt på en soffa, med hufvudet understödt af uppstaplade kuddar. Jean kunde knappt känna igen honom. Mager och likblek föreföll grefven döende. Fuktade linneremsor omgåfvo hans hals. Surypere tog en flaska, som innehöll en grön vätska. Han hällde tre droppar deraf i en sked och förde den till herr de Navarrans läppar, hvilken tycktes återvinna sina krafter. — Jean, sade grefven, det är till dig, som jag ämnar öfverlemna ett ofantligt rf. Din syster är vanärad, du har sändt en kula i förförarens bröst, du har gjort rätt, — men du är förlorad. Du behöfver ett annat namn, ett annat ansigte; dubehöfver rikedomen. — Jag skall gifva dig vilt detta. Du skall kunna gifta dig med röken de Charmeney, du skal! kunna störta några, upprätta andra, straffa och belöna; lu skall vara en makt, så stor, att samnället ej har någon aning derom: