Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1868, sida 1

RIKSDAG Utskottens verksamhet. Statsutskottet har, med anledning af de vid innevarande riksdag af fem särskilda motionärer gjorda framställningar i fråga om sättet för utscende af deputerade till markegångstaxornas upprättande, uti afgifvet utlåtande hemställt, att k. kungörelsen den 11 Maj 1855 måtte i 1:a S erhålla följande förändrade lydelse: 1:0) I öfyerensstämmelse med 75 8 regeringsformen skall uti hvarje län markegångstaxa årligen upprättas af 8 inom länet bosatta, för sakkunskap och oväld kända, deputerade, hvilka jemte 4 suppleanter väljas af landstinget. I län, hvarest 2 landsting finnas, väljas 4 deputerade och 2. suppleanter af hvartdera landstinget. 2:0) Deputerade sammanträda i länsresidenset å dertill af vår befallningshafvande uti utfärdad kungörelse bestämd dag i November före den 5 i samma månad. Ä 3:0) Vid sammanträde föres ordet af landshöfdingen, utan rättighet för honom att i besluten deltaga, men med skyldighet att göra de erinringar, som finnas af nöden och att, då hans mening från deputerades beslut afviker, låta densamma i protokellet anteckna. Landskamreraren vare ock tillstades för att kronans rätt bevaka, med åliggande att, om afseende å hans framställningar icke fästes, dem i protokollet anmärka. Är landshöfdingen frånvarande och icke någon i hans ställe i nåder förordnad, utse deputerade inom sig sjelfva ordförande. Protokollet föres af länsbokhållaren. Herrar S. A. Hedlunds och D. Olaussons motioner, den förres om dana-arf efter bagaren G. Schröder och den sednares om dana-arf etter hushållerskan Lovisa Skultin, lära vara af utskottet tillstyrkta, hvaremot hr Liss Olof Larssons motion, att sistnämnda dana-art måtte tilldelas Rättviks församling, blifvit afstyrkt. Bevillningsutskottet har under den 17 dennes justerat betänkandet Å 3, i anledning af en inom Andra Kammaren af hr P. Östman väckt motion, om nedsättning af portot för enkel brefvigt till 10 öre. Då det visat sig, att närvarande portosats är behöflig för bestridande bland annat af de utgifter, som blifva en följd af inrättandet utaf nya, och ytterligare utvidgande af redan befintliga postförbindelser, samt då man ej gerna kan antaga, att tillökning i brefantalet, såsom egande sin hutvudsakliga grund i lättade postkommunikationer, befolkningens utveckling i andlig och materiel förkofran, m. fl. orsaker, genom portonedsättning skulle framkallas i så hög grad, att härigenom skulle uppstå ersättning för det lägre portot; och då vidare utskottet anser en fortgående utvidgning at postinrättningens verksamhet utan statens särskilda betungande vara at yttersta vigt, så har utskottet hemställt, att ifrågavarande motion icke må af riksdagen bifallas. Bankoutskottet har, såsom förut är omnämndt, i afgifvet utlåtande tillstyrkt decharge för fullmäktige i riksbanken. Efter en redogörelse för förhållandet med silfreruttagningen ur banken. m. m., yttrar utskottet slutligen följande: De genom bankoreglementet till fullmäktiges iakttagande lemnade bestämmelser i afseende på fullgörandet af riksbankens, enligt lagen för rikets ständers bank af den i Mars 1830 stadgade skyldighet att, när så påfordras, sina sedlar med svenskt silfvermynt inlösa, innefattas, bland annat, i S 16, som ålägger fullmäktige tillse att, så idt ske kan, pregladt silfvermynt af alla faststälda sorter städse må finnas i förråd, samt i 5 20, hvarigenom åt fullmäktige öfverlemnas att kunna, i stället för svenskt silfvermynt, från banken utgifva ej allenast utländska siltvermyntsorter mot det af fullmäktige fastställda utvexlingspris, utan äfven silfveroch guldplantser mot det pris, som fullmäktige, med afseende å bankens fördel och med ledning af priset å silfver och guld på utrikes orter, bestämma. Ehuru förstnämnda föreskrift icke uttryckligen berättigar den, som emot riksbankens sedlar begär Silfvermynt, att ovillkorligen utfå sådant å den valör, han önskar, lär dock samma föreskrift knappast, vare sig fråga är om mindre eller störro uttag af silfvermynt, kunna anses gifva anledning ill frångående af uttagarens önskan i annat fall, in att hinder eller svårighet mött för anskaffande eller vidmakthållande at nödigt förråd utaf någon viss valör; och upprätthållandet af riksbankens mseende samt förtroendet till dess förmåga att lgöra sitt åliggande i afseende på landets myntsende torde minst medgifva eu godtyckligt förarande hårutinnan i de fall, då fråga är om liwider till utlandet. Vidkommande åter tillämpningen af den fullnäktige medgifna rättigheten att i stället för mynt kunna utgifva siltver i plants, när uttagaren vill ned så beskaffad vajuta för riksbankens sedlar tnöjar, finner utskottet det i allmänhet icke kunna eda till förlust, utan tvertom, särskildt när det. san antagas, att silfret är ämnadt till liqvid i utandet, utgöra en fördel för riksbanken och landet det hela att i stället för mynt lemna plantssilfer till ett pris i riksbankens sedlar, som ej unerstiger värdet i samma sedlar af det silfver mynet innehåller, eller, för att begagna ett annat ut-. ryck, att för en qvantitet fint siltver i plantsf. taf t. ex. en kölnisk vigtmark ätne 3 med sam-I. na belopp i riksbankens sedlar söm det, mot hvil-j et riksbanken är orilkorligen färpligiad att utauna sämma qrantitet fint silfver i myntad form; när, om hyyte: utföres ur landet och nedsmältes ller eljest blifver borta, landet, jemte den i båda dlen inträffande minskningen af dess silfverfar: id, vid myntets utförande ytterligare för! kar väret såväl af den i myntet inlagda ganska betyd-. ga qvantiteten koppar som af det på myntets llverkande använda snbete Utgående irån dessa åsigter, har utskottet anett sig böra meddela riksdagen kännedom om s vad i förevarande ämne hos bankofallmäktige!: rekommit samt dervid uttala den mening, att, ehuru utskottet anser fullmäktiges beslut om utlemnande vid de ifrågavarande. tillfällena af silfvermynt å smärre valörer s i stället för begärda hela specier icke val s öfverensstämma med en riktig omsorg om s riksbanketis kredit och anseende, utskottet likväl, då detta beslut ej kan anses innefatta något öfverträdande af gällande före-1 skrifter finner detsamma icke böra tili an märkning föranleda: Ä 8