Grefve Filip Königsmark eller Svartsjuka och hämd. ?) Af Sophie Bolander. Hon lät emellertid af Königsmark bära sig upp i lusthuset, der han nedsatte henne på en soffa. Hennes hufvud sjöak mot hans axel. I denna ställning blef hon sittande i några minuter, hvarpå hon slog upp ögonen och sade med matt stämma: — Är det er, min grefve, jag förorsakat så mycken möda? — Hvarför med denna förebråelse förbittra glädjen af ert vederfående? — frågade Königsmark. — Jag har ju låtit er veta, att jag icke mer låter bedraga mig af er, — sade hon med ett hot, som dock icke mer böll rätta färgen af vrede. Liksom en liten solstråle fördrifver imman från glaset och återger föremålen deras klarhet, så det bortskymda hoppets pånyttfödda stråle på den tviflande kärlekens missnöjen. — Utan tvifvel måste ni sjelf vara bedragen föratt kunna fortfara i en sådan grymhet. — Ni tror det? — Emedan ni annars icke skulle hafva bjerta att så djupt förkrossa mitt. — Ert? .. Det är känslolöst för mig. — Jag önskar att så vore, för att icke känna smärtan af dessa pilar, som ni så obarmhertigt slungar mot mig. Grefvinnan fästade på honom ett par smäktande ögon. Hon lyftade mot honom sitt finger och sade, halft skämtande, halft hotande: — Hycklare! — Samma, och åter samma! Ni är då oförsonlig! Ni låter er ej af något blidkas? — Kanske! . . Om ... — Säg, och ni ser mig för edra fötter! Grefvinnan visade med en hånfull blick mot dörren, sjönk Forts. fr. 1:0 40.