Grefve Filip Königsmark eller Svartsjuka och hämd.) Af Sophie Bolander. — Ers durchlaucht — stammade Königsmark. Grefvinnan sökte genomtränga honom med ett par ögon, fulla af skärpa och misstro. — Vidare, min grefve! — sade kurfursten. — Vidare? — upprepade grefvinnan. — Ni är mycket nådig, som gör er mödan af denna fråga. — Säger icke grefvens tystnad och illa dolda förlägenhet hvad ett vidare innebär? — Skulle grefvinnan hatva rätt? Skulle ni så länge låtit vänta på er för att komma med oförrättadt ärende tillbaka? — Mitt dröjsmål torde åtminstone vittna om, att jag icke i förtid gifvit min sak förlorad. — Den är då förlorad? Detta hade jag icke väntat, min grefve. Ni har svikit mitt hopp. M — Felet är icke mitt. Ers durchlaucht torde påminna sig, att jag sjelf aldrig byst något och från början betraktat saken såsom förlorad. Jag har dock uppfyllt er durchlauchts önskan. — Jaså, felet är icke ert? — inföll grefvinnan. Ni har utan tvifvel utfört ert uppdrag så, att ni derför anser er förtjent af er höga kommittents tacksamhet? — Jag vet icke hvad som kan berättiga er, nådiga grefvinna, att tilltro mig en sådan förmätenhet, men jag vet med desto mera visshet, att jag icke förtjenar den stränghet, hvarmed det tyckes behaga er att förkrossa mig. — Ni söker förgäfves att förställa er, min grefve, er förlägenhet förråder er. Tänk icke mer att bedraga mig! — Jag tillstår, att min förlägenhet verkligen är ganska stor — sade Königsmark. ) Forts, fr. n:o 39.