skogstillgången i de nordligaste orterna mycket lågt, framgår, att en verklig misshushållning med dessa landets stora rikedomar här eger rum i det största omfång. Men denna misshushällning består icke deri, att för stora qvantiteter skog afverkas till förädling och export, utan att denna afverkning ännu befinner sig på en så låg ståndpunkt, att ofantliga qvantiteter mogen skog förruttna värdelösa i vildmarken, der det så tillgått sedan århundraden tillbaka, så att i dessa oåtkomliga trakter 2 å 3 generationer aj vindfällen hvila öfver hvarandra, försvårande återväxten och görande all odling omöjlig. I sanning — denna misshushållning och denna vanhäfd vore långt mera förtjenta af uppmärksamhet och beklagande än den nyttiga och välgörande skogsfångst, som ännu blott sporadiskt och i ringa skala varit möjlig. Såsom ett exempel på frukterna af en sådan misshållning må anföras, att då för något år tillbaka vid Torphammars bruk i Vesternorrland egaren uppgjort aftal om leverans af 5,000 st. bjelkar, som skulle tagas från brukets sparade skogar, och då han, för säkerhetens skull, derför lät fälla 7,000 träd, så befanns det, vid upphuggningen, att häraf endast 2,000 friska bjelkar kunde åstadkommas. Liknande exempel skulle kunna anföras äfven från andra delar af landet, hvarest samma misshushållning bedrifvits. Till hufvudgrunderna för en rätt skogshushållning hör alltså: ej blott plantering och vård, utan ock utgallring och, framförallt, afverkning af den mognade skogen, som eljest dels blir sjelf värdelös, dels förbindrar uppkomsten af ny skog. Huru orimligt det är att kalla den jemförelsevis obetydliga afverkningen i Norrland för skogstörödelse, böra de anförda siffrorna hafva ådagalagt, i det de fastmer visat, att misshushållningen ligger på den motsatta sidan. Men det är äfven andra omständigheter beträffande skogsafverkningen i dessa trakter, som äro förtjenta af uppmärksamhet, då föreställningssätten härom äro ytterst vilseförda. Vi vilja derföre vid tillfälle dertill återkomma.