Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1868, sida 2

— Hvrad skulle hon göra emellertid? Håna mig — och skratta? Jag lider gräsligt, men — om hon hade skrattat —— ah, om hon hade skrattat, skulle jag ha dödat henne! Hyddans röda tak syntes nu vid en krökning af vägen. Louise utbredde nytvättadt linne till torkning. Solrosorna prunkade vid ingången till den lilla trädgården, och genom de öppna fönstren i bottenvåningen såg Jean sin moder, gamla Madeleine, som sysslade med tillredandet af måltiden. Ginevra hade lemnat sitt ide och sina små, för att skynda emot sin herre, medan Guido rusade in i köket för att öfvertyga sig huru långt matlagningen fortskridit. — Mamma, det är Jean! sade Louise. Jean omfamnade sin syster och gick uppför de två trappstegen till förstugan. — Hvad har du gjort dig i ansigtyt? frågade Madelaine. , — Det är ingenting, mor, svarade Jean. — Jag stötte emot en gren, som jag ej såg. Jean ställde sin bössa i ett börn oeh kastade skjutväskan på en stol. — Jag skall bada rispan med vatten och salt, fortfor Madeleine och fyllde en kopp med vatten. . — Du är för oförsigtig i skogen, tillade ouise, som nyss inträde. H Hon tog en handärk, doppade den i det salta vattnet och bacade dermed sin broders kind22 Den blå strimmansträckte sig från pannan ända ned til örat.