Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1868, sida 2

ögon, hon höjde sig i sadeln, och med en kraft, som man ej skulle hafva tilltrott henne, slog hon den djerfve skogvaktaren öfver ansigtet med sitt ridspö och galopperade bort. Jean uppgaf ett skri af raseri och blygsel. Blanche syntes endast som en punkt långt bort bland träden. Skogvaktaren nedkastade sig i gräset vid foten af ett träd, och tårarne störtade ur hans ögon. Vindthunden Guido slickade hans händer och tjöt klagande, men Jean hade ej någon smekning för denne trogne vän. På detta sätt emottog således den stolta fröken denna brinnande passion, denna så uppriktiga kärlek, som hade blifvit hans hela lif. Jean drömde länge. Han mätte det afstånd, som skiljde honom från den han vågade älska, och i det han plötsligt sprang upp och knöt näfven mot det håll, der Blanche hade försvunnit, sade han, med flammande blick och sammanbitna tänder, endast dessa ord: — Du skall tillhöra mig! Derefter tog han långsamt vägen till hyddan. Två gånger stannade han vid stranden af Vespre och badade sitt ansigte, på hvilket ridspöt hade qvarlemnat en blåaktig strimma. Han kunde på samma gång mildra den brännande törst, som förtärde honom. — Jag har varit galen, mumlade han; — men denna unga flicka har varit obarmhertig. Jag är i hennes ögon endast en stackars bondlurk, men hon anar ej den själ, som glöder inom mig.