(sändt). Arbetaren vid statens större arbeten. Tidens lösen är frihet, och synes detta vara rätt om den är lagbunden. Månne ej tid vore, att nu då sparsamhet, eller åtminstone talet derom, blifvit modernt, slå två slugor i en smäll, genom at ålägga arbetare, såsom vilkor för anställning vid statens större arbeten, att af sin aflöning insätta en viss del i sparbank? Be här ett förslag dertill: Vid skeende aflöningstillfällen utlemnas til arbetaren en motbok, hvari 14 af hans förtjens sedan sista aflöningen (ören oräknade) blifvit honom krediterad, hvarjemte han kontant erhållei resten. Denna motbok inlemnas före nästa aflö ning för att då åter inlemnas, och så alltfort till: arbetet för året är slut, då arbetaren eger att utfö sina insatser med tillagd ränta. SparbanksinsatBerna böra under arbetet utgöra säkerhet för de verktyg och redskap, tillhörige staten, hvilka ar betaren begagnar, äfvensom han bör vara skyldig att med dessa insatser ansvara för en i allo ordentlig vandel. Hvar eger nu arbetaren tillfällen att placera der del af sin förtjenst, som ej åtgår till hans nödiga uppehälle? Jo! på krogen; derom bära alla de berättelser om excesser af jernvägsarbetare vittne hvilka på de sednare 10 åren blifvit kungjorda af tidningarne. Mången arbetare skall, genom att, på sätt här ofvan föreslås, en del af hans förtjenst afsättes, så småningom komma in på sparsamhetens väg, dif han nu har svårt att komma, då ej sparsamhet ligger i nationallynnet. Mången skall bättre taga vara på den summa han utfår vid arbetets slut. än de riksdaler han kan hafva öfver vid hvarje aflöning, sedan nödiga lefnadskostnader blifvit betalta, ty dessa riksdaler, hvar skall han göra utaf dem? En åtgärd, sådan som den här föreslagna, kan ej stämplås såsom ett ingrepp i arbetarens frioch rättigheter, ty han vet utaf detta vilkor då han börjar arbetet. Den kan bäst liknas vid en borgenstörbindelse för arbetarens ordentliga uppförande, och en borgensförbindelse hvaraf han i de fiesta fall i framtiden kommer att hafva nytta, ej blott genom de penningar, som blifvit hopsparade, utan mest derigenom att han fått lära sparsamhet. Ingen påstår väl att, om en bankkamrer skall vid tillträdet af sin syssla ställa antaglig borgen, detta är ett intrång i hans frihet, och denna borgen är likväl endast till för bankens bästa, då den här föreslagna åtgärden är hufvudsakligast för arbetarens väl. 2