Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1868, sida 3

Im indragning af presidents-embetena i mån ut inträskande ledigheter och lönernas besparande åt statsverkett. Man klagar mycket och säkerligen icke utan skäl öfver svenska folkets benägenhet för lyx och fverflöd och den tanklöshet, som ofta ådagalägses vid jemförelsen mellan lefnadskostnader och illgångar, i det de förra så sällan sättas i ett afmätt förhållande til! de cednare; man påstår till och med, och troligen äfven på goda grunder, att just denna benägenhet, denna tanklösbet skall hafva varit en af de mest verkande orsakerna till den långa och tryckande kris med sitt sorgiiga bihang af konkurser och allmänt utbredd ruin, om vnder de sista tio åren hemsökt vårt svenska olk. Äro nu de båda angifna orsakerna och de deraf följande verkningarne obestridliga sanningar, och mig synes att de måste såsom sådana antagas, då tågan gäller den enskilde samhällsmedlemmen, han må nu i öfrigt befinna sig i hvilket samhällsläge som helst; så antager jag att detsamma gäller om samhället i dess helhet -— om staten. Om samma orsaker alltid åstadkomma samma verkningar, och verkningarne i detta afseende äro kända och obestridliga, så måste det för visso antagas, att orsakerna äro de samma till statsverkets tryckande, skuldsatta belägenhet, som till den enskilde samhällsmedlemmens. Staten har icke beknat sina lefnadskonstnader efter tillgångarne, deruti hafva vi säkert orsaken till vår financiela förlägenhet. Jag ämnar ingalunda nu försöka uppgöra ett register på vår riksmisshushållning, ty dertill saknar jag förmåga och materialier; men jag vågar dock påpeka en enda sida af denna fråga, nemligen vår omåttligt stora embetsoch tjenstemannaskara. Det lärer väl icke finnas många länder, om ens något land på jorden, som efter folkmängd och tillgångar har så många embetsoch tjenstemän på stat, som det fattiga Sverge, och månne icke detta likasåväl som den enskildes kläder och möbler kan benämnas lyx och öfverflöd och månne det icke medförer samma följder som den enskildes misshushållning? Jag vågar tro det. Huru många dyra presidentsplatser, huru många generaldirektörer, huru många sinekurer, ofta blott varande till såsom passande reträtter för utarbetade förtroendemän, består sig icke detta lilla land, som säkert kunde både odlas och styras lika bra med långt mindre embetsmannalyx. Sällan förgår någon enda riksdag utan att nya löner begäras för en förökad skara nyinrättade tjenster och lika sällan får man något förslag om indragning af gamla tjenster, oaktadt nyttan af deras tillvaro är ofta ganska obekant. Då regeringen således oupphörligen yrkar på nya tjensters inrättande, måste det blifva representationens sorgliga pligt att påyrka indragning af de gamla. Skulle det än icke alltid lyckas, så får man dock icke förtröttas. Landet står icke ut med all denna embetsmanna-aflöning och man måste dertöre klappa på än här, än der, kanske skall det till slut något lyckas och någon lindring i utgifterna beredas, då allmänna medvetandet derpå blir väckt och frågan ådragit sig tillräcklig uppmärksamhet. Af dessa orsaker är det som jag denna gång vågar ifrågasätta indragning af alla presidentsembeten i Sverges hofrätter, såsom, efter hvad jag af sakkunniga personer fått veta, alldeles icke oumbärliga för rättstillståndet i landet, hvilket bäst bevisas deraf att presidenterna kunna långa tider vara frånvarande från hofrätterna utan att någon vikarie för dem behöfver förordnas; och vågar jag således föreslå, att riksdagen vid behandling af riks-statens andra hufvudtitel ville vid utförandet af presidenternas löner foga den underdåniga anhållan, att presidentsembeten måtte i mån af inträffande ledighet indragas och lönen åt statsverket besparas. Om remiss till höglofliga stats-utskottet anhålles. Stockholm den 27 Januari 1868. O. B. Olsson från Kristianstads län.