Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1868, sida 2

ger och qval, och med dem försvinna också alla bittra känslor. Dessa menniskor, som icke mer skola skada mig — jag vill icke hata dem. I lugnet af mitt obefläckade samvete vill jag glömma deras lågheter och lemna åt dem sjelfva känslan deraf samt af deras misstag. — Ni talar som en engel och säkert tillhör ni redan deras antal! — sade v. Molk och kysste hennes händer — Men, men... — Hvad vill du säga? — Jag känner mig icke lugn för er så länge ni ännu är omgifven af dessa menniskor! Ack, nådiga prinsessa, tag bort denna törnrosbuske, visa er icke vid edra fönster! Prinsessan log. — Jag förstår dig, sade hon med mildhet. — Vid intet annat tillfälle skulle denna erinran vara mig af nöden, men nu — — denna stumma helsning skall tilltala honom om min vänskap, mitt förtroende — förtjenar han ej detta? — Utan tvifvel! — Dessutom, hvem mer än du och jag känner dagen för hans återkomst? — Ingen, låt vara! Men hvilka gissningar skall man ej tillåta sig, då man ser den inträffa? — Låt dem gissa! Må jag en enda gång känna glädjen af att följa en oskyldig önskans drift! — Måtte ni icke behöfva ångra det! — Man kan icke ångra, då man icke har något att förebrå sig, och — tillade hon med handen på hjertat — här finnes ingen anklagare. Om min mor, min dyra moder, kunde se hit in med Guds klara öga, hon skulle ingen förebråelse göra mig, eller beklaga sig öfver den smärta, som underrättelsen om detta steg skall bringa henne; hon skulle se hur min ömhet velat bespara henne en ny strid mellan min fars obeveklighet och hennes moderliga känslor, samt den förra sjelfanklagelsen att vara upphofvet till mitt öde. — Då jag ser och hör er, nådiga prinsessa, tviflar jag ej att himlens beskydd skall följa edra steg, och dock — — ack, jag kan icke qväfva en hemlig oro. — Var lugn! De misstankar, du befarar, kunna nu icke skada mig. Tvertom! Förutsatt att de verkligen förefunnos, skulle de endast aflägsna dem, jag i detta ögonblick fruktar