Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1868, sida 1

Eländets barn skola ej längre behöfva gömma sig. De skola hafva sandade allöer, der de kunna leka likasom i Tuileriträdgården, de skola hafva blommor likasom de rikaste. I stället för att darra af köld i en fuktig jordhåla, skola de kunna inandas den friska luften och värma sig i solen, som tillhör alla. Sedan herr de Navarran och Surypöre lemnat värdshuset le Grand-Vainqueur, begåfvo de sig till det stora stenbrottet. Båda två bestego kullen. Surypere fattade tåget, som nedhängde i det gapande svalget, och halade sig ned i djupet; grefven följde honom. Detta nedstigande erfordrade nära fem minuter. Då deras fötter hade uppnått botten, tände Surypere en lanternaFlera gallerier utmynnade mot det ställe, der de befunne sig. Från hvarje galleri ljöd en gäll hvissling, åtföljd af hastiga fotsteg. De tro att det är stöfvare, sade Surypere. Han framtog ur sin ficka en pipa och hvisslade på ett egendomligt sätt: tre genomträngande stötar ätföljda af en lång drill. Stegen hejdade sig. — Hvem der? ropade en hes röst. — Prodicus! svarade Surypere. Straxt upplystes hvalfvet på alla sidor, och från hvarje galleri nalkades en man med en hartzfackla. Bredvid Surypere sågo de en högväxt man, hvars ansigte betäcktes af en svart mask. Denne man var grefve de Navarran.