— ——— ERE Nöden i Finland. I Posttidningen läses följande behjertansvärda hemstöllan: (Insändt.) Den Heliga Skrift omtalar en fattig, from enka hvars oljekruka, genom ett underverk, flödade så rikt af olja, att hon derigenom icke blott kunde rädda sina söner från träldom, utan äfven hade öfver af den himmelska gåfvan. Detta sköna underverk från Gamla Testamentets dagar förnyas inom kristenheten. När den kärleksfulla gifmildheten delar med sig af sina håfwor, då växer äfven det lilla och förvandlas till en himmelsk källa af lindring och tröst. Våra norrländska bröder hafva erhållit hjelp från när och fjerran. De äro Sverges söner, och Sverge är den fattiga enkan, hvars kruka, genom ett underverk, flödat af olja. Har dock icke en droppe äfven nu blifvit öfver? ÅÄr det icke fortfarande så, att den fattige villigast och kärleksfullast bispringer den fattige brodern ? Se! på andra sidan om Bottniska viken stå obeSååda tegar, öfvergifna hem; der har, sedan kriget 1853—1856 sköflade städerna, tio års missväxt härjat landet, och grymmast det sistförflutna året. Der är det, mera än annorstädes, mörkt, förtvifladt, stumt; icke en klagan ens höjes längre derifrån. Så är det finska folket, som fordom, under långa sekler, delade ljuft och ledt med det svenska, pröfvadt. Afven fremmande nationer hafva gifvit bistånd åt våra norrländska bröder. Skulle då icke de bättre lottade bland oss känna det såsom en dyr pligt att, efter sin förmåga, söka lindra nöden hos dem, som ännu lida? Visserligen kan den hjelp, Sverge i närvarande ögonblick förmådde sända Finland, blifva endast ytterst ringa. Men också den ringa skärfven medför välsignelse och glädje, när den rackes af ett kärleksfullt hjerta. Vi uppmana icke, — dertill äro vi ej befogade, — vi endast hemställa, om det icke kunde åstadkommas några insamlingar för de nödlidande i Finland. A