Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1868, sida 3

från Örebro län. från Örebro län. Om gästgifveri-, håll-, reserv-, och postskjutsens skiljande från jordbruket samt om amisande af behösliga medel för detta ändamål. Då jag äfven till nu församlade riksdag tager mig friheten göra framställring rörande skjutsningsväsendets rättsenligare ordnande — en fråga som visserligen vid många föregående riksdagar varit föremål för öfverläggning, men som lika många gånger blifvit afspisad med otillfredsställande svar, så sker detta ensamt med stöd af den sanning och rättvisa, som jag vågar påstå ligger till grund för syftet så väl med denna som med föregående framställningar i ämnet, öfvertygad som jag är att hvarje på sådan grund sig stödjande fråga förr eller sednare måste tillvinna sig icke blott ett rättmätigt erkännande, utan äfven en nöjaktig lösning. Enär alla de skäl, som tala för jordbrukets befrielse från skjutsningstungan såsom ett särskildt åliggande onus, blifvit vid flera af näst föregående riksdagar så tydligt i dagen lagda, att ett återupprepande deraf icke gerna kunde blifva någonting annat än en sämre upplaga af samma sak, så tillåter jag mig att här endast åberopa dessa uti berörde riksdagars förhandlingar förvarade skäl, förvissad som jag är, att frågan ingenting förlorar på en sådan inskränkning i detta mitt anförande. Deremot anser jag mig med några ord här böra belysa halten af ett par invändningar emot ifrågavarande reform, som inom sista riksdagens första kammare, likasom vid der förutgående riksdagar, blifvit framhållna såsom ett axiom. Det ena af dessa motskäl eller invändningar lyder ungefär sålunda: Jordegarnes anspråk på frigörelse från skjutsningsbesväret saknar juridisk rättsgrund; men vid en närmare granskning af den saken, torde det befinnas riktigare att vända om detta påstående, i hvilket fall det komme att lyda sålunda: Uti ingen laglig form har skjutsningsskyldigheten någonsin ålegat jorden såsom egentligt, ty grundprincipen af full ersättning för tillhandahållande af skjuts genomgår alla de lagstiftningsåtgärder i frågan, som från vederbörande myndigheter utgått, allt sedan våldgästningen upphörde. En andra invändning har till syftemål att ådagalägga åtskilliga orimligheter, som skulle uppkomma i fall staten öfvertoge jordbrukarnes nuvarande utgifter för skjutsningsväsendets upprätthållande — men en sådan farhåga, ifall deri ligger någon sanning, kan gerna besparas, om man heldre vill besluta sig för att låta kostnaden träffa rätt person, det vill säga: att den resande betalar hvad skjutsen inom hvarje särskild ort i verkligheten är värd. Detta är också på samma gång det rättaste och enklaste sättet att reglera skjutsväsendet. Finner deremot staten för sina ändamål nödigt, att till resandes förmån härutinnan göra undantag från en allmängiltig regel, så lärer väl också kostnaden härför böra åligga staten, men icke någon enskild medborgareklass. Antingen nu staten träder emellan, för att reglera skjutslegan, eller låter den resande sjelf oafkortad betala den skjuts, hvaraf han sig begagnar, så qvarstår väl i alla fall statens skyldighet att ordna skjutsinrättningen på ändamålsenligaste sätt, hvilket, efter mitt förmenande, med största förmån bör kunna låta sig göra, om posternas och resandes fortskaffning regleras i ett sammanhang, samt om skjutsstationerna, så vidt möjligt är, förläggas på ställen, der största utsigten för täflan om skjutsens öfvertagande kan förefinnas, äfvensom att gästgifveriernas nuvarande förmåner förenas med skjutsstationerna. På grund af nu antydda och påpekade skäl tager jag mig friheten vördsamt framställa följande hufvudgrunder för skjutsningsväsendets ordnande: 1:o) att gästgifveri-, håll-, reservsamt postskjutsen skiljas från jordbruket; 2:0) att såsom regel bestämmes, att den resande sjelf betalar fulla värdet af den skjuts han begagnar och statens mellankomst således blott vid särskilda undantagsfall må påfordras, samt att vid regleringen af skjutsningsväsendet den minsta möjliga kostnad så väl för den resande som för staten afses, på samma gång som ändamålsenliga anstalter för posters och resandes fortskaffande tillvägabringas; och 3:0) att behöfliga medel för ändamålet nu anvisas. Steckholm den 25 Januari 1868. J. Andersson, från Östergötland. I ofvanstående motion förena sig undertecknade: O. Hedengren. Liss Ol. Larsson. Per Nilsson från Örebro län. Eric Olsson A. W. Uhr. Carl Liljenmark. från Örebro län. P. U. Ljuslin F. V. Åman. Eric Dofsen. från Vesternorrlands län. Anders Ericsson. P. O. Hörnfeldt. H. Hansson. Nils Andersson. Arvid Jönsson. G. Kolmodin. Axel Reutercrona. C. A. Larsson. Iwar Koskull. A. A. Anderson. Enahanda motion har ock blifvit väckt af hr Pehr Ericsson från Gefleborgs län m. fl (Insändt). Till Redaktionen af Göteborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning!