Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1868, sida 3

de flesta lokomotiIvförare 1 Europa. Notioner väckta vid innevarande riksdag. )m underdånig framställning till Kongl. Maj:t, ut arvode till löntagande riksdagsman för vikaries aflönande icke må af statsmedel utbetalas. Genom 23 8 i nu gällande riksdags-ordning är stadgadt, att hvarje ledamot af riksdagens andra kammare skall såsom riksdagsmanna-arvode af statsmedel erhålla för hel riksdag ett tusen två hundra riksdaler och i proportion derefter för kortare tid. Det var sannolikt icke hvarken lagtiftarens eller svenska allmänhetens mening, att något annat arvode för riksdagsmanna-uppdragets fullgörande, än det sålunda bestämda, skulle ifrågakomma. Det oaktadt och, som jag vågar tro, i strid med nämnda grundlagsbestämmelse, håller en praxis på att utbilda sig allt mer och mer sådan, att, om len får obehindrad framgång, skall den blifva för vår statskassa ganska kännbar och för svenska ulmogen ganska förhatlig, nemligen att bredvid zrundlagen och på annan väg skaffa sig en tillökning i riksdagsmanna-arvodet under namn af vikariats-arvode, och det är på denna fråga jag! anhåller få fästa riksdagens uppmärksamhet, innan den hunnit utveckla sig alltför långt och genom vanans makt tagit till sig laga kraft. Som bekant är, har Kongl. Maj:t under sednare iren, uppå derom gjorda underdåniga ansökningar, illerkänt åtskillige embetsoch tjenstemän, som haft sina respektive kommuners förtroende att vara ledamöter af riksdagens andra kammare, ersättning af allmänna medel för de arvoden sökanna måst vidkännas till de vikarier, som under riksdagstiden förestått sökandenas respektive tjentebefattningar i hemorten. Jag har å vederbörlig ort efterfrågat, huruvida någon konungens förordning eller riksdagens beslut förefinnes, hvarpå ett sådant ersättningsanspråk må kunna grunda sig, men fått till svar, att något sådant icke finnes, utan att Kongl. Maj:t endast funnit skäligt i nåler bifalla de derom gjorda ansökningarne, hvarjemte jag erhållit den upplysning, att sådana ansökningar under sistförflutna året ökats i ganska betydlig grad. Skall detta så fortgå, så måste riksdagen bereda sig på en ganska betänklig tillväxt i statsutgifterna, ty jag kan ej fatta saken annorlunda, än att den ene tjenstemannen, sem bestrider rikslagsmannakallet, måste hafva samma rättigheter som den andre, då grundlagen icke känner någon rangskillnad eller några företrädesrättigheter i detta fall. Det är sannt, att elementarskolans lärare måste aflöna sina vikarier under riksdagstiden, men kyrkoherdar, häradshöfdingar, borgmästare, kronotogdar, länsmän, ja äfven klockare och organister, måste ju också genom aflönade vikarier uppehålla hvar sina tjenstebefattningar, lå de sjelfve äro riksdagsmän. Alla dessa och öfrige vid riksdagen varande: jenstemän af högre eller lägre grader, vare sig biskopar eller klockare, landshöfdingar eller länsmän, uppbära dock fortfarande hvar sina bestämda löner äfven under riksdagstiden, och jag kan ej föreställa mig, att ordinarie lönen för någon tjensteman, icke ens för en klockare, skulle vara så ringa, att den ej räcker till vikariens aflönande utan statsverkets mellankomst. Helt annorlunda är förhållandet för den, som icke har någon tjenstebefattning eller bestämd lön, såsom handlanden, I fabrikanten och i synnerhet den så kallade verklige bonden. Han har hvarken tionde, kronoräntor eller löneqvartaler att uppbära under riksdagen; tvärtom, i händelse han, såsom ofta är fallet med riksdagsmän, i hemorten vanligen har några! små inkomster såsom boutredningsoch auktionsman, god man, syssloman eller rättens ombudsman i konkursbo, så är han för riksdagsmanna-uppdragets skull i mistning af dessa förtjenster och gör således en verklig förlust på sitt riksdagsmanna-uppdrag, då tjenstemannen deremot uppbär sina löneförmåner oafkortade, fastän en annan uträttar de tjensten tillhörande åligganden. Möjligen skall man härvid invända, att den, som icke har någon tjenstebefattning, icke behöfrer någon vikarie. Denna invändning, som jag redan fått höra muntligen framställas, hvilar på len alldeles origtiga föreställningen, att hvar och m, som icke är tjensteman, är ett onyttigt ting i samhället, hvars närvaro eller frånvaro vid sitt yrke kan vara likgiltigt. För min del tror jag, itt jordbrukarens, handlandens och fabrikantens leltagande uti och närvarande vid sina hemmavarande åligganden är lika så vigtigt och maktpåliggande, och att hans frånvaro lika så omsorgsullt behöfver ersättas genom vikarie med högre ön eller arvode som någonsin tjenstemannens. Skola således tjenstemännen ega rätt att af statsmedel uppbära vikariearvoden, så bör denna rätt utsträckas till kammarens alla ledamöter, och jag kan icke ens finna på hvilken grund denna rätt i sådant fall skulle kunna förnekas ledamöterna i första kammaren, likasom jag är öfvertygad att, om denna kammares ledamöter fortgå på den beträdda banan, åtminstone många af första kammarens ledamöter skola anse sig berättigade att beträda samma väg; men då lärer det väl blifva nödigt att anvisa tillräckliga medel för tillfredsställande af de anspråk, som ganska säkert skola i tilltagande grad låta sig förnimmas. Något förslag i fråga om den för sådant ändamål erforderliga summan anser jag mig dock icke kunna framlägga och vågar dessutom hoppas, att ett sådant skall för närvarande befinnas öfverflödigt. Riksdags-ordningens stadgande synes mig i detta fall så klart, att jag ej kan tillbakahålla mitt beklagande öfver att en motion sådan som denna någonsin blifvit af behofvet påkallad. Det förslag jag deremot, under synnerligt hopp om framgång, tager mig friheten framställa är, att Riksdagen ville besluta och hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla, att något arvode till riksdagsmän för vikariers aflönande, under den tid de sjelfva bevista riksdag, hädanefter icke må af statsmedel utbetalas, enär innehatvande lön bör och kan till detta ändamål användas. Stockholm den 22 Januari 1868. Sv. Rosenberg, från Kristianstads län. —— ——— —T— — — G Om aslåtande af underdånig skrifvelse angående ändring i Kongl. förordningen den 1 April 1843 rörande prestval. Oaktadt den motion om ändring i Kongl. förmuanda Anetval dan jag sistlidna vibe