Emngland och Frankrike. — vm man 82)oTLY sig mera reda för de sednaste händelserna i England, så skulle man finna, att detta nu just der anses såsom jernvägarnes största olycka, ja att man till och med varit betänkt på att för trafikens underlättande låta staten inköpa hela nätet af jernvägar. I Frankrike bedrifvas visserligen de flesta jernvägar at bolag, men här göra dels trafikförbållanderna banorna så ytterst vinstgifvande, dels är organisationen af dessa privata banor endast genom statens stränga inskridande i afseende på kontrollen och noggrannhet så utmärkt. Artikeln stöder sitt påstående bufvudsakligen på det skälet, att utgifterna för svenska statsbanornas skötsel äro för stora. Men hvarifrån är då detta bestämda skäl hemtadt? Möjligen från den lilla kännedom om jernvägsskötseln en passagerare får, då han ur väntsalen intager sin plats i kupgen, eller då han på underrättelse i en godsnotis låter hemta sitt gods, — men sannerligen icke genom jemförelse af de statistiska siffror, som visa utgifternas förhållande till inkomsterna vid utländska jernvägar, — ty om man derur hemtar sin jemförelse, så bör man hafva funnit, att svenska statsbanornas utgifter snarare äro lägre än högre. För att nu motivera hvaruti de för stora utgifterna (som enligt ofvanstående icke förefinnas) bestå, så uppräknas: E 1:o) Tjenstemannakårens stora antal, utan att man gjort sig reda för, hvad de skola uträtta, men man skyller på statens kontrollväsen. Vi medgifva att staten i vissa afseenden fordrar flera kontroller än den enskildte, men vi tro att vid det speciella fallet ,jernvägstrafik äro dessa: snarare nyttiga än skadliga. Detta bevisas äfven derigenom, att bland de jernvägar i Europa, som gifva den största nettobehållningen, äro just statsbanorna. Artikelförfattaren frågar hvarföre icke hos oss, liksom ,,vid den stora Manchesterstationen, en (säger en) person kan vara både stationsinspektor, bokhållare och speditör; vi svara, ehuru vi icke veta hvilken af de många stora jernvägsstationerna i Manchester artikelförfattaren trott sig känna till, att detta icke är sannt, och dessutom omöjligt, liksom det är omöjligt !, på svenska jernvägarnes större stationer, men väl tillämpadt och mångenstädes utfördt på de små. 2:o) Tjenstemännens stora aflöning. Det arrangement, som af artikelförfattaren här förordas, att icke använda personer af för hög bildningsgrad till trafiktjenstemän, tro vi oss veta redan vara tilllämpadt å flera sådana små stationer, der; anspråken å dessa personer icke behöfva vara större, men detta är icke tillämpligt på större stationer. Från dessa stationer 1 rekryteras dessutom, så vidt vi veta, till ) trafikchefsplatserna, och dessa önskar ju artikelförfattaren sjelf besatta med intelligenta personer. Att de således måste till någon del ega denna intelligens, då de antagas, är ju gifvet. Anmärkningarn e rörande de för höga lönerna för dessa personer torde således förfalla. 1 3:0) Befordringssystemet påstås vara j! sådant, att de högre tjensterna betraktas : såsom pensionsplatser. Hvad härmed me-: nas kunna vi icke förstå, ty i allmänhet j: äro ju vid jernvägarne personer i sina i bästa år anställda, som tjent sig upp vid verket, och detta till fromma för allmän; heten, som, så vidt vi veta, hittills vid fiera tillfällen uttryckt sin belåtenhet med det sätt, på hvilket de så väl bemötas, !, som huru frågorna behandlas vid statens jernvägar, i jemförelse med sättet på hvilji ket detta sker vid våra äldre tungrodda statens verk. Genom att på sätt artikelförfattaren gjort uppmuntra obefogadt klander mot ett verk, hvars administra-i tion gjort allt, för att efterkomma allmänhetens önskningar i enlighet med tidens fordringar och under iakttagande af d största sparsamhet, synes det oss, som ! detta just skulle vara sättet att förvandla denna administration till en likgiltig, såsom varande en naturlig följd deraf att man otacksamt misskänd. Härefter kommer artikelförfattaren in på ett område, som rörer godstrafikens och persontrafikens rätta handhafvande, — — 1 1 1 f 1 4 1 i ( 1 I i 1 j 1 f 1 s 1 f 1 1 J g ( 8 1 J ( 1 ( söker göra densamma och låter dervid påskina, att han idkat studier rörande utrikes trafikförhållanden och särskildt rörande de franska. På grund af dessa förordas godstrafikens skiljande från persontrafiken och godstågens hastighets nedsättande till en mil i timman. Men om artikelförfattaren dels skulle velat förutsätta, att de utrikes trafikförhållandena icke äro fremmande för jernvägsadministrationen här, dels tagit reda på huruvida de på svagt trafikerade banor med enkelt spår utan urskiljning äro tillämpliga, dels tortsatt sina studier på detta område tills de blifvit grundliga, så skulle han möjligen aldrig framställt dem. GSEkiljandet af passagerarne från godset eftersträfvas naturligen af alla jernvägar, och detta är äfven fallet på svenska statens banor, men har man, på grund af tågens färre antal, ännu måst medgifva att en passagerarevagn fått medfölja godstågen, för att underlätta lokaltrafiken. Att dessa godståg nu gå med 2 mils hastighet, och att den mindre hastigheten medför besparing, behöfver väl knappast påpekas, ehuru vi icke kunna ingå på hvarken artikelförfattarens besynnerliga påstående, att godsvagnarne härigenom skulle kunna 1 1 t f (