Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1868, sida 2

det slag, som man ej kan bättre önska, och jag prisar mi! lycka, som tört mig till er boning. Den unga mjölnarhustrun log med detta välbehag, son Evas döttrar alltid känna, då man för dem tänder berömmet eller smickrets rökelse. — Men hur skall jag komma öfver till er sida? — frå gade Rosenberg. — Det ginaste är att sätta öfver bäcken. Rosenberg såg betänksam ut. Bäcken syntes djup och bottnen stenig: öfvergången var vådlig, öfversprånget änni mera. — Finnes ingen annan utväg? — frågade han. — Inte på en åttondedels mil härifrån, ty bron uppon qvarnen bortrycktes i våras då bäcken flödade, och sedan är der endast anbragt en spång för gående. — Fatalt! — pustade Rosenberg och mätte bäckens bredd. — Det är väl inte så farligt? — log mjölnarhustrun. — Min man brukar spränga öfver som ett Jehu! Men är herrn rädd, är bäst att gå öfver spången, då jag skall skicka Johan att draga omsorg om hästen. Rosenberg nickade bifall och höll lika skridt med den vackra följeslagerskan på andra stranden, tills de hunno det angifna stället. Den såkallade spången bestod endast af en fälld trädstam, hvars rundade form var högst otillräckligt bearbetad för att lemna ett stadigt fäste åt foten. Rosenberg steg af sin häst coh betraktade med bekymmerfulla blickar denna bro. — Detta är ju en lifsfarlig öfvergång? — sade han tvekande. — Inte sätter herrn till lifvet på den — sade mjölnarhustrun och trippade öfver så lätt och säkert som en fågel på pinnen i sin bur. — Se bara hur bra det går. — Jag kan få svindel. — Lappri! Min far är nästan lika gammal, och han har gått öfver den hundrade gånger utan att fått svindel. — Gammal? . Inte att jag är så gammal! ... — Var då inte rädd! Gå bara med raska steg och följ mig i spåren. — Ni är en förtjusam e liten qvinna! — sade Rosenberg och ville slå sin arm kring hennes lif, hvilket hon dock på