Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1868, sida 2

ett ganska bestämdt sätt afböjde, i det hon flydde tillbaka öfver stocken. — Nå nå, min lilla! Inte så häftig! Var icke illa menadt! Jag vill följa edra råd och gå efter er i spåren, men för det måste ni komma tillbaka. Jag har dessutom en tjenst att begära af er. — Det kan ni göra på det afstånd ni är. Hvad behagar ni, min herre? — Jo, ser ni, min bästa, i väskorna på sadeln på min häst har jag ett par flaskor vin, dyrbart, förträffligt vin, hvari jag vid den middag ni lofvat mig vill dricka er skål; dessa flaskor ber jag få anförtro er att öfverföra, för att befria mig sjelf från besväret deraf ... — Och vådan sedan! log mjölnarhustrun och gick tillbaka att hemta dem. Rosenberg, som fruktat att August på denna jagt ej allenast ville inför Königsmark visa sig jemngod sin ryktbare fiende i; trotsande af personlig fara, utan äfven af hunger och törst, hade hemligen försett sig med ett par flaskor vin till stärkande af sina krafter. Dessa gick han nu att hemta och anbefallde dem på det bevekligaste i den vackra mjölnarhustruns hand, bad henne i himlens namn gå försigtigt och beredde sig så att följa henne. — På fem stegs afstånd! — sade hon, då hon satte foten på stocken. — Och vidrör ni mig, svarar jag ej för flaskorna, som ni gifvit mig att bära. Med ängslig oro följde Rosenberg efter. Det der ordet ,gammal var den sporre, som dref honom. Utan det hade han tvifvelsutan valt den åttondedels-mil långa omvägen, utan risk och utan våda. Emellertid tillryggalade mjölnarhustrun lugnt och med säkra steg den så ofta beträdda stocken, då hon, hunnen till slutet af densamma, hörde ett plumsande i vattnet. Då hon såg sig om, var kammarherren försvunnen, och endast ett par öfver vattenytan sig höjande och med sporrar beprydda fötter visade hvar han tagit vägen. Den oförsagda mjölnarhustrun satte vinflaskorna i säkerhet och skyndade att tillkasta honom en arhuggen trädgren, som lyckligen låg till hands, ropande med en af återhållet skratt halsqväfd röst: — I himlens namn, min herre, kom då upp igen! Ni kan icke omkomma i denna stackars bäck! (Forts.)